Det är lite svårt att komma på någon bra tolkning av Alex Alvina Chamberlands och Maria Küchens artikel om sårbarhet i Svenska Dagbladet (26 nov.). Den verkar mer uppriktigt känd än klart tänkt. Ordet sårbarhet kan ju betyda så mycket och man måste vara uppmärksam på dess många betydelser. Artikelförfattarna framställer sig som två skadade människor. Men är vara skadad är något annat än att vara sårbar. Den ena säger sig vara sönderknullad av hundratals män, den andra att ha erfarenheter av våld och våldtäkt.
Det de ondgör sig över är att sårbarhet framställs som ett framgångsrecept. Men används det för att bli ett bättre chef, entreprenör och människa så innebär väl sårbarheten knappast erfarenhet av djupt lidande eller svåra upplevelser. Utan blott ett erkännande av att man inte är någon stålman utan en människa med brister och svagheter som alla andra. En annan sak som retar författarna är att människor som talar om sin sårbarhet i Skavlan eller Sommar i P1 i själva verkar talar om trauman och svagheter som är övervunna. De bekänner inte svaghet utan styrka, menar författarna. Det har de ju rätt i. Personerna vittnar om vad de framgångsrikt har gått igenom och kan därigenom ge hopp åt andra. Det är väl inget att beklaga. Alternativet är att det är själva olyckan som borde beundras. Men det finns det naturligtvis ingen anledning till.
Författarna finner det utmärkt att man kan vittna om sin olycka i skrift eller på scen och vinna en del sympati på det. Men möter man sedan personligen människor i det verkliga livet så är det slut med sympatin. Men varför väcker det sympati om någon uppriktigt bekänner sin olycka i skrift och på scen? Inte är det olyckan som väcker sympati utan uppriktigheten. Börjar man snegla mot att nå framgångar med sin olycka är man korrumperad. Och ingen tvingar en ju att blotta sig. Det är sant att man alltid riskerar sig själv genom att vara uppriktig. Det man måste vara är ärlig. Vare sig man tiger eller talar. Det man måste akta sig för är att tala med baktanken att man kan tjäna på det.
Det är ingen förtjänst att bli hysterisk och att tappa kontrollen. Detta akuta förtvivlanstillstånd gör det svårt för medmänniskorna. Man kan tycka mycket synd om en sådan människa. Men man kan inte begära att få något intresse tillbaka. Den akut förtvivlade kan inte se sina medmänniskor, hen har nog med sin egen smärta. Hen blir endast intressant för människor som har ett starkt behov av att ta hand om. Det finns något auktoritärt i en så utpräglad beskyddarinställning. Den som hoppas på ett jämlikt förhållande har svårt att älska den som är så fixerad vid sitt eget lidande att hen ropar gällt och hysteriskt.
Däremot är det sant att man inte skall glorifiera olycka och lidande. Det är enbart tragiskt. Det är långt till hoppet om vänskap, som alltid förutsätter intresse för andra. Men professionell hjälp bör man få.
27 nov. 20