När jag var tolv år plågades jag av en tanke. Det var väl den psykolegala termen ”känslokall”, som föranlett denna tanke. Kunde man egentligen moraliskt kritisera en människa för hennes känslor?
När jag som vuxen läste Albert Camus Främlingen tycktes min frågeställning aktualiseras. Men vem är Mersault, Camus huvudperson? Kanske svårare att förstå än jag mindes?
Än en gång. Det är gåtfullt vad man minns ur böcker. Jag mindes att Mersault sköt en arab på stranden en dag med brännande sol. Jag mindes också rättegången och att det där gjordes stor sak av hans likgiltighet för mamman som dör i början av boken. Men annars mindes jag Mersault bara som en kringdrivande främling. Man fick inte veta något mer om honom. Och mordet var en fullständigt omotiverad impulshandling.
Men från första början ter sig Mersault som synnerligen avvikande. I dag skulle han säkert klassificeras med någon bokstavskombination. Det händer honom ganska många saker. Man får inte bara en beskrivning av mammans begravning. Han har också ett kärleksförhållande. Och ett vänskapsförhållande till en tvivelaktig man.
Vad utmärker då Mersault? Den känslomässiga indifferensen som också blir en moralisk indifferens. Samtidigt är han mycket lyhörd för omgivningen, en typisk medlöparperson, angelägen att vara till lags. Han har ofta svårt att tolka sin omgivning och blir förvånad över dess reaktioner. Han säger till sin flickvän att han gärna gifter sig med henne men att det inte spelar någon roll och att han vet eller tror att han inte älskar henne. Och han blir förvånad över att hon blir ledsen. Han blir förvånad över att man bland grannarna har blivit indignerad över att han skickat sin gamla mor till ett hem. Och när han vid rättegången känner att hela salen blir upprörd förstår han för första gången att han är en brottsling. Han blir alltså ofta förvånad över omgivningens reaktioner men när ha förstått dem blir han följsam på ett rätt ansvarslöst sätt.
Det som står i fokus är ju hans relation till modern och själva mordet. Och den koppling det får vid rättegången. Men i båda fallen är Mersault hjälpligt förklarlig. Hans förhållande till modern kännetecknas av likgiltighet. Han tycker att de inte har något att säga varandra. Han kommer inte ihåg hur gammal hon är och reagerar inte starkt på hennes bortgång. Sådana relationer finns, de är kanske ovanliga, men ingalunda unika. Han säger att han skickat henne till hemmet förutom av ekonomiskt nödtvång för att han tror att hon får det bättre så. Då har hon ju några att prata med, vilket hon aldrig har kunnat göra med sonen. Och det finns ingen anledning att betvivla honom på den punkten.
Dråpet har andra förklaringar än solsting. Det är hans vän som befinner sig i bråk med några araber och det blir ett stort bråk på stranden mellan araberna och Mersaults kamrat. En av araberna drar kniv och knivhugger Mersaults kompis. Det är vid det tillfället som Mersault övertar vännens pistol för att han inte skall bli frestad att begagna den. Araberna försvinner så småningom och Mersault och hans kompisar återvänder till sitt. Men Mersault är trött på allt prat och tar sig en ensam promenad. Det är då han stöter på araben som dyker upp på nytt. Med kniv som blänker i solen. Då skjuter Mersault honom. Ingenting tyder på något annat än att det är en impulshandling. Att han går fram och sätter några extra kulor i sitt offer är säkert inte mer genomtänkt.
Men Mersaults kamrat är en otäck hallick och kvinnomisshandlare. De bor i samma hus och blir vänner genom att han bjuder in Mersault och berättar om konflikten med araberna. Han har slagits med en man som är bror till hans förra flickvän. Han misstänker att flickvännen varit honom otrogen och utnyttjat honom. Mersault säger att han förstår honom och hjälper honom att skriva ett brev till henne för att locka henne tillbaka så att hans kompis skall kunna hämnas. Mersault verkar glad över vänskapen och han reagerar inte över den kvinnomisshandel han senare bevittnar.
Som dödsdömd i fängelset känner han dödsrädsla men ingen skuld. En intelligent man – han tänker klart – men på något sätt utan personlighet och kärna. Han förs av vindarna, han undviker att ta ställning.
26 feb.20