Jag kan inte låta bli att tycka att C.H. Hermansson vid sitt frånfälle behandlas lite ogeneröst på borgerliga ledarsidor. Det blir en kontrast till det ensidiga beröm som kom Thorbjörn Fälldin till del. Där kan man ju erinra om att Fälldin kom till makten lyft av en antikärnkraftsopinion. Och att han sedan kom att göra det han lovat att låta bli: att dagtinga med sitt samvete. Det kan man väl inte prisa vare sig man är för eller mot kärnkraft.
Nå, Hermansson då? Ja, borgerliga ledarskribenter tar vid hans död tillfället i akt att granska hela vänsterpartiets historia. Det är relevant på en punkt, den verkliga brytningen med Moskva kommer inte med Hermansson, utan först med moskvakommunismens fall, när hela systemet kollapsar. Men i övrigt är det väl Hermanssons insats som skall granskas, i förhållande till sina föregångare och sina efterföljare. En kommunistledare är naturligtvis en kommunistledare men hur förhöll han sig till andra kommunistledare?
Det är ingen tvekan om att han stod för en viktig förnyelse. Partiet hade tidigare slaviskt följt Moskva, nu vågade man protestera i viktiga frågor. Det var inte okontroversiellt och ledde ju till partiets splittring. De mest moskvatrogna bröt sig ur. Och det var naturligtvis oerhört betydelsefullt att till och med de svenska kommunisterna protesterade mot övergreppet i Prag. Det var som när T.G. Wickbom i Svenska Dagbladet protesterade mot vietnamkriget. När man inte ens har stöd av sina gamla sympatisörer, då är det riktigt illa.
Men hade inte partiet kvar sina gamla band till Moskva? Det hade det naturligtvis och det är möjligt att det gjorde protesten än verkningsfullare. Verkningsfullare bland svensk vänsteropinion menar jag, Moskva var väl ganska opåverkbart.
Det är sant att C.H. Hermansson verkade i en tid där de intellektuella var vänster. Tänkande människor kunde bli kommunister men inte av en sektliknande och blint partilojal typ. Det fanns alltså skäl att förändra partiet. Men stöder man en opinion så går man mot en annan. C.H. Hermansson valde de intellektuella och det intellektuella förhållningssättet.
Och det var som en intellektuell politiker han framstod bland sina partiledarkollegor och som sådan var han ensam. Inte ens Palme kunde göra honom äran stridig. Palme var mest en lysande retoriker medan Hermansson framstod som ideolog, en verklig samhällstänkare. För mig framstod han som unik bland partipolitiker.
Linjen mot Moskva var alltså en kritisk lojalitet. Ungefär som vi liberaler förhöll oss till USA. Med Moskva bör man inte förhålla sig lojalt alls, kan man tycka. Det var ju en förtryckarstat. Ett vänstersocialistisk parti utan minsta band till någon hade varit fullt möjligt. Så långt ville inte Hermansson eller hans efterföljare gå.
Man kan naturligtvis jämföra honom också med bokstavsvänstern. Maoisterna, Kfml och Skp, var naturligtvis mer dogmatiska. Och åtminstone Kina var mer stalinistiskt än Moskva.
De svenska maoisterna var oerhört kritiska mot Moskva men inte lika benägna att skylta med sin stalinism. Jag undrar om det var de som räknade fram att Stalin var till fem sjundedelar god. ”Kamrat Stalin var en stor revolutionär, men han gjorde vissa misstag”, minns jag också.
Men jag utesluter inte att det kan ha funnits riktningar inom vänstern som klarar sluträkningen med större heder än vad vänsterpartiet gör.
Hermansson var under sin väg till partiledarskapet en vanlig moskvatrogen kommunist. Han lär ha gått med i partiet under vinterkriget, då de flesta tänkande människor i stället gick ur. Det är ett faktum att han började som stalinist, solidarisk med övergreppen. Att antinazism var en av hans drivkrafter kan man som Mattias Bred i Göteborgs-Posten (28 juli) förundra sig över. Enligt Bred var kommunisterna det enda parti som inte fördömde ockupationen av Norge. Ändå var Hermansson säkert uppriktig, dödsfiendskapen mellan de båda diktatorerna gick djupare än alla nonaggressionspakter. Fast Hitler var nog mera konsekvent i sin avsky än Stalin. Den enda slutsats man kan dra är att antinazismen inte var Hermanssons enda motiv.
29 juli 16