Jag har läst om ännu en bok som gjorde intryck på mig i min ungdom. Det är på nytt en roman från den riktning man kallar den nya franska romanen. Michel Butors Tidsschema. Egendomligt nog kom jag mest ihåg omständigheterna när jag läste den. Det var försommaren 1974. Den flicka jag älskade och hade varit tillsammans med varje dag i två terminer flyttade till Stockholm. Nu hade hon lämnat i Lund och jag gick varje dag och vattnade hennes blommor på studenthuset Ulrikedal i väntan på att hon skulle återkomma och avflytta för gott. Och så läste jag denna franska roman som jag tyckte om, utan att betrakta den som ett mästerverk som Claude Simons Vinden.
Jag mindes den som en ganska konventionell roman. Utan Robbe Gillets fullständigt detaljerade rumsbeskrivningar eller den teknik Simon använder i Vägen till Flandern. Där han berättar två historier som går så in i varandra att han skiftar från den ena historien till den andra mitt i en mening. Butor berättar om en fransman som tillbringar ett år som kontorsanställd i en trist engelsk stad, där han vantrivs. Han hittar en roman som utspelar sig i staden, en deckare ”Blestonmordet”, där stadens berömda kyrkfönster, där Kain dödar Abel, spelar en stor roll. Det var ungefär vad jag mindes. Varför den hette Tidsschema reflekterade jag aldrig över.
När jag nu läser om den ser jag att det är en intrikat roman där tiden har en väldig betydelse. Huvudpersonen skildrar sin tid i Bleston, han skall vara där jämt ett år, genom att i efterhand berätta om sin tid. Han har varit sju månader i Bleston när han börjar sin beskrivning. Det är alltså dagboksanteckningar som ligger sju månader efter. Samtidigt händer honom naturligtvis nya saker, så att han ibland får berätta vad som just har hänt honom. Det gör naturligtvis det lite besvärligare för läsaren. Men skapar nya insikter, hur tolkningen av det förflutna förändras genom nya händelser, hur det som händer nu beror av handlingar som när de gjordes inte tillmättes någon betydelse.
Dessutom är det en mer lidelsefull roman än jag mindes. Förmodligen förleddes jag av den lugna berättartonen. Men huvudpersonen hatar verkligen Bleston. Det är inte bara en lite trist stad, utan en stad som han upplever som sin fiende, en stad med en nästan metafysisk ondska.
Vad händer honom? En arbetskamrat tar sig lite grann an honom och bjuder hem honom. Han presenterar honom också för en flicka som står i en pappershandel och som han köper karta och skrivpapper av. Han träffar henne sedan på sitt matställe och blir lite förälskad i henne. Hon presenterar honom för sin lillasyster som är ännu sötare och läser franska. Han ger lillasystern lektioner och blir allvarligt betagen i henne.
Samtidigt umgås han med en annan fransman som kommer till staden och praktiserar på ett hotell. Mycket av hans tid går också åt att finna ett bättre rum än den sunkiga hotell där man har placerat honom. Och slutligen finner han en bättre bostad med hjälp av en svart man som han har träffat.
Blestonmordet, deckaren som han ser i bokhandeln och köper, får honom att studera stadens två katedraler och dess museum. Han lånar ut boken till den äldre systern och tror att han har fått tillbaka den. Men hon har i sin tur lånat ut den och sedan glömt det. Han skaffar med viss möda ett nytt exemplar antikvariskt.
Han kommer i kontakt med en man som noterar att han läser boken. Det visar sig så småningom vara bokens författare, en renommerad deckarförfattare, som dock har skrivit denna bok under pseudonym. Så småningom avslöjar han sin identitet för huvudpersonen och hans franske vän. Han är i boken mycket föraktfull mot stadens nyare katedral. När huvudpersonen talar om boken med sin arbetskamrat och hans mor reagerar de negativt. Arkitekten till denna katedral är nämligen arbetskamratens morfar och modern som ung flicka har varit förebild till en av skulpturerna.
De båda systrarna blir mycket intresserade av författaren eftersom deras kusin har än vän vars hus finns exakt beskrivet i boken. Det finns också ett oförklarligt mord i Bleston, vilken kan få en att undra om boken inte i hög grad bygger på verkligheten.
Huvudpersonen är alltså mycket attraherad av den yngre av systrarna. Men han är lite rädd för denna attraktion, rädd att bli uppslukad. Och han har ju sitt viktiga och tidskrävande skrivande.
Så förlovar hon sig i stället med hans franske vän.
När han repat sig från det slaget börjar han åter drömma om den äldre av systrarna. Men hon förlovar sig i stället med hans arbetskamrat.
Han har avslöjat författarens identitet både för sin arbetskamrat och för systrarna. Och författaren blir påkörd av en bil, en olycka som ser ut som ett mordförsök. Och huvudpersonen misstänker först personen vars lägenhet skildras i roman och sedan sin arbetskamrat. Men saken blir aldrig klarlagd. Författarens identitet avslöjas offentligt i samband med olyckan och Blestonmordet kommer i nytryck, nu med författarens verkliga namn.
Det är som synes en ganska trivial handling. Dock är boken långt mer än en skildring av en lågintensivt deprimerad som går om kring i en trist stad, ondgör sig över den smaklösa maten och studerar kyrkorna, som jag hade för mig. Och jag är övertygad om att det finns mer att upptäcka i denna bok än jag gjort. Framför allt hur författaren använder sig av tiden och hur samma händelse sätts in i nya tidsmässiga sammanhang. Det är egentligen en bok att hela tiden bläddra tillbaka i. Denne Butor fick aldrig nobelpriset. Han torde tillhöra de bortglömda nobelpriskandidaterna. Hur väl står han sig mot Le Clézio och Modiano?
13 dec.19