Ibland får man erkänna att man ingenting begriper. Det har en längre tid förts en debatt om en film ”Burka songs 2.0.”. Jag längtar så efter att man kunde tala ur skägget. Men det går inte att ta ställning när man inte begriper.
Det har i varje fall gjorts en film eller möjligen ett konstprojekt. Det innebar att filmaren skulle gå längst Champs - Elysees iklädd burka och samtidigt sjunga Marseljäsen. En protest mot det franska burkaförbudet alltså. Konstnären hoppades bli arresterad på grund av provokationen. Det blev hon emellertid inte. Myndigheterna gick inte i den fällan. ”Man arresterar inte Voltaire”, som De Gaulle sa om Sartre. Det gäller att vara taktisk.
Nå, det blev i alla fall en misslyckad film och filmaren kom på andra tankar. Hade en rasifierad haft samma möjligheter som hon själv att få ekonomiska möjligheter att göra denna film? Var hennes tilltag rent av appropiering? Detta ville hon diskutera med rasifierade personer. Och valde ut en panel av rasifierade.
Detta tyckte inte ledarkolumnisten på Göteborgs-Posten Jenny Sonesson om. Ej heller den socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermansson. Det sägs att de har stoppat filmen. Men det var panelens sammansättning de reagerade mot, säger de själva. Man borde ha lämnat utrymme också för anhängare av det franska burkaförbudet, menade man. Vilket sedan kan vulgariseras till att bli en fråga om för eller mot burka. Men ingen i vårt land pläderar för att burka skall tvingas på människor. Ej heller i Frankrike.
Eftersom film och debatt hör ihop ansåg sig konstnären censurerad och ville heller inte visa filmen. Här går dock uppgifterna isär. Själv säger filmaren att hon inte hann ta ställning till att förslaget att bredda panelen förrän statsledningskontoret ställde in hela evenemanget.
Hon framhåller också att det var en diskussion hon åsyftade inte en debatt. Hade det gällt en debatt för och emot burkaförbudet hade det varit rimligt att båda sidor var företrädda. ”Får man inte ha ett fördjupat samtal som inte är debatt?” (GP 10 mars).
Man kan ju tycka att det är rimligt att en debatt låter två sidor komma till tals. Är det alltid så? Nja, det kan ju knappast vara befogat att inbjuda en terrorist om man skall diskutera terrorbekämpning. Nu är det en ganska stor opinion som anser att burka skall förbjudas. Fast det borde vara självklart att individen själv väljer och inte samhället. Och riktigt lika absurt som att kräva närvaro av en terrorist är det ändå inte. Demokratin måste behandla, inte bara sina yttre fiender, utan också sina inre, demokratiskt.
Däremot ligger det något i att man kan samtala inte bara debattera. Man hoppas komma fram till något genom gemensam diskussion. Att diskussionsdeltagarna delar samma utgångspunkter, bärandet eller icke-bärandet av burka bör vara frivilligt, behöver inte vara något problem om det inte är det man diskuterar. Utan i stället frågan: Har vita radikaler lättare att få ekonomiskt understöd för sina projekt? Och är det rimligt att de för denna ställföreträdande kamp?
Nu har Jenny Sonesson och än mer Annsofi Hermansson fått sina fiskar varma. Politruker och Göteborgs-Postens reaktionära lakejer angriper konstens frihet. Men det bör sägas att den renommerade liberalen på Dagens Nyheters ledarsida Erik Helmerson har gått på samma linje (6 mars). En ur radikal synpunkt inte fullt så död kråka.
20 mars 18