Carson McCullers ”Bröllopsgästen” är en mycket bra liten bok. Det är inte hennes mest kända bok, jag minns de andra böckerna som mycket svartare och mer upprörande. Jag läste Carson McCullers efter det att jag läst Flannery O´Connor och till den skoningslösheten når ingen annan upp. Men så vitt jag minns finns gott om mörker också hos Carson McCullers.
Men den här barndomsskildringen får mig att tänka på Harper Lee. Hjältinnan är tolv år på det trettonde och det är inget lyckligt år. Hon sitter i det trånga köket med den svarta hushållerskan och den sexårige pojke, som är henne kusin. Det är en udda trio men de är liksom hänvisade till varandra. Och de samtal de för är inte ointressanta.
Här finns en paradox. Ty det genomgående är huvudpersonens längtan bort, hennes intensiva upplevelse av att sitta fast. Och på samma gång känner hon sig avskild, i en kontaktlöshet. Hennes bästa vän har flyttat, hon har blivit utestängd från kompislivet därför att de andra har utvecklats mer än hon, hon har ingen tillhörighet. Därför gör hon sig stora förväntningar på sin brors bröllop som hon är inbjuden till. Brodern är soldat och bor inte hemma och hon blir liksom förälskad i tanken på hans bröllop. Hon föreställer sig att hon aldrig skall återvända hem efter bröllopet utan följa med brudparet på dess bröllopsresa och sedan fortsätta ut i världen. Hennes fantasier och lynneskast, tidig pubertet, är väl skildrade och man tror på detta utsnitt ur verkligheten. Just så hopplöst kan
livet kännas.
Den svarta hushållerskan har ett hjärta av guld, men det är robust vardagshygglighet utan pjåsk eller självutplåning. Man känner ändå att dessa tre människor betyder något för varandra och trivs med varandra. Problemet är väl att de är hänvisade till varandra. De betyder mer än de kan leva upp till.
Bröllopet blir förstås en besvikelse och efteråt gör hjältinnan ett misslyckat försök att rymma hemifrån. Det är inte så lätt att komma loss när man är tolv år. Vi har alla erfarit att man sitter där man sitter i många år.
Utlevelsen och desperationen är en smula våldsammare än jag givit intryck av. Hon går ibland och bär på sin pappas pistol, hon viftar med en kniv vid ett tillfälle och hon går med en soldat upp på rummet och är nära att bli våldtagen. Och hon blir utslängd ur smekmånadsbilen och tjuter våldsamt när den kör i väg. Hon är en mycket egensinnig flicka.
Och i sista delen får man ett kort glimt från ett år senare. Hjältinnan går nu i åttan i stället för sjuan, hon har hittat en kompis som är hennes själsfrände. Hon skall flytta med sin far till förorten. Den svarta tjänarinnan följer inte med utan beslutar att gifta sig. Den lilla pojken dör i hjärnhinneinflammation. Men inget av dessa saker betraktas som avgörande tragedier. På det hela taget är hjältinnan nöjd. Livet skiftar, som det gör under uppväxten, annat har kommit i förgrunden. Så osentimentalt fungerar ofta barn, människor har den betydelse man tillmäter dem.
Men bokens tyngdpunkt ligger på det olyckliga året. En sommar av bakvatten och en liten bit av hösten. Så var det, just då.
24 feb. 17