På Allhegonagården i Lund pratar Ingemar Brohed om Alexander Radler, prästen och teologen som var stasiagent. Dock utan att nämna hans namn. Det ligger en underlig prydhet i detta, när alla vet vem som åsyftas. Föredragshållaren gör inte heller något försök att generalisera, göra Radler till ett exempel på förräderiets problematik.
Föredraget bekommer mig inte helt väl. Jag ser en förbindlig kollegialitets vilja att sopa under mattan. Som under andra världskriget. Varför kastade du inte ut honom när han satt där och orerade om sin tysksympatier, frågar Ragnar Josephsons dotter sin far efter en tillställning där Fredrik Böök varit gäst.
Ingemar Brohed talar om förlåtelse och försoning. I Anders Törnvalls hukande, men inte fullt så hukande, dokumentär framgår de tydligt att Radler inte är medveten om sin skuld. I ett avslutande telefonsamtal framgår det i stället att Radler är rasande på Törnvall för att han försökt komma i kontakt med honom. Du har uppträtt oförlåtligt genom att jaga mig så, menar Radler. Det kan på inget vis jämföras med det lilla jag gjort. ”Det lilla jag gjort” är alltså fängelse och ödelagda liv. En förutsättning för försoning är naturligtvis insedd och erkänd skuld.
Motiven blir också dåligt belysta och hypoteserna här är inte skarpsinnigare än att också vi, som inte känt honom, skulle kunnat leverera dem. Min grundhypotes är den som jag hade efter dokumentären att Alexander Radler är en människa utan kärna. Alltså inte en dubbelnatur, utan en människa som inte är något annat än summan av sina roller. Det stämmer ju med att han växer upp föräldralös uppfostrad av herrnhutiska nunnor. Hur är det att växa upp på institution, vad lär man sig där? Ja, knappast att bygga upp en karaktär som är sig lika i alla väder. Utan just anpassning. Att vara trevlig, att vara lydig, att vara till lags. Därav hans sociala begåvning. Han behöver inte förställa sig, han känner av och går in i en ny roll. Han är inte ens falsk, han har inget annat än detta rollspel.
Men Stasi? Kanske gav det den jagsvage hans enda auktoritet. Fyllde behovet av åtminstone någon linje i hans liv. Egendomligt nog är det ofta så med auktoritära människor, att man behöver en auktoritet för att kompensera en brist på inre auktoritet. Jag tror inte detta gäller alla auktoritära människor. En del är genuint och integrerad auktoritära, människor med stor styrka. Men den jagsvaghetskompenserande är inte ovanlig.
Det intressantaste på kvällen var när Martin Lind berättade om sina personliga minnen av Alexander Radler. Hur skör och ömsint han var, vilken stark ångest som drev honom. Han kunde vakna mitt i natten och ha ångest. Lind bodde så vitt jag förstår på samma studenthem och jag minns mina intryck från mina besök på Tommegapsgatan på 60-talet att det mera tedde sig som ett kollektiv än som en vanlig studentkorridor.
Linds minnen är inte oförenliga med min hypotes. Tänk er att vara en man som vindarna blåser igenom. Skulle du inte få ångest då? Och är det inte så att det är omöjligt att begära djupare empati av en sådan människa? Man har ju hela tiden så svårt med sig själv. Medmänniskorna är hot som man måste manipulera och balansera mot. Det bästa man kan uppnå är att vara smartare, vara den som lurar och manipulerar, inte den som hotas. Man är bra på ett spela roller, fungerar utmärkt som empatisk själasörjare. Men man är inte bra på att vara människa.
2 mars 15