Är det inte så att avund, missunnsamhet och karriärism präglar det svenska kulturlivet? Selma Brodrej i Dagens Etc är fräck nog att ta några skrivande personer på pulsen i det avseendet (24 mars). Och ingen gör något allvarligt försök att förneka att det är så det förhåller sig.
Själv kom det som en obehaglig chock för mig när jag insåg detta. När jag började läsa kultursidor tedde sig skribenterna som osannolikt belästa och djuptänkta. Och jag strävade ivrigt att bli så pass klok att jag kunde följa med i resonemangen. Det var inte alldeles lätt för en postgymnasist med borgerlig bakgrund. Jag kom inte från ett hem utan böcker. Men det var så att säga en bildning på borgarnivå. Klassisk svensk nationallitteratur. Men okunnig om allt annat, kontinental debatt, utländska tidskrifter och i stort sett hela modernismen.
Nå, så småningom förstår man gradvis mer. Men sådan hybris att jag föreställde mig att jag kunde nå upp till denna skyhöga nivå hade jag inte. Bli en av dem.
Jag började skriva i en studentnationstidning. Det var väl en lagom nivå. Den var ett informationsblad mest. Men man ordnade nationsaftnar. Det kunde jag skriva om.
Jag satt på denna nationstidning i tio år. Jag hade inte en tanke på att ta mig vidare. Men de intellektuella var vid den här tiden marxister. Efter fyra år tog marxisterna över nationen och förvandlade den till en politisk nation.
Det här kom att förändra mitt förhållande. Plötsligt var min läsekrets de intellektuella. Och nationstidningen var vänsterns svar på den traditionella och oftast högerinriktade kårtidningen.
Jag var inte marxist utan vänsterliberal. Jag tänkte att vilka fel marxisterna än hade så var de fria från borgerlig karriärism. Därför hade de fördrag med en ojämn och dysfunktionell skribent som jag. Det var en skyddad verkstad.
Men jag blev hårt angripen på ett redaktionsmöte och beslöt mig för att lämna skutan. Värvades av konkurrenten kårtidningen, tidningen som nådde alla Lunds studenter. I början var det mig främmande. Men jag hade under åren alltmer läst in mig på den klassiska lundensiska litteraturen. Och insåg plötsligt att jag skrev i samma tidning som en gång Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie. Dessutom hade jag inte förlorat en enda läsare. Alla som läst mig i Dackekuriren fortsatte naturligtvis att läsa mig i Lundagård.
Men hur kommer man vidare? Inte lätt att säga. Jag hade väl samma illusioner som många. Det här kunde vara en väg att försörja sig. Att slippa bli lärare. Säkerligen är tillvaron som kulturskribent en syssla som kräver sin heltid. Men i så fall kan man inte försörja sig.
Men jag hade ännu en illusion att göra mig av med. Kulturens upphöjda andar var fria från alla småttigheter. Deras enda hängivenhet var kultur och kvalitet. Och en generös tacksamhet mot varje skribent som kunde få texter att lysa.
Men det visade sig till min förvåning att så inte var fallet. Och chocken gjorde att jag kanske blev onödigt hård i mina domar. En kulturchef vill rimligen att hens kultursida skall vara så bra som möjligt. Hen har en del andra intressen att beakta, men i övrigt. Men alla andra ser bara med sorg på att andra skriver bra. Helhetens kvalitet intresserar mindre. Går det som det skall kan man bli värvad till en större tidning. Och väl där gäller det att försvara sin position. Att andra tar glansen från en är inte bra. Inte på någon tidning. Om man inte har hunnit bli chef.
Det är kanske inte värre i kulturlivet än det är på andra ställen. Prestigebundenheten är stor. Det är kanske allmänmänskligt. Problemet var att jag trodde det var bättre.
27 mars 23