I elfte timmen när den nästan försvunnit från repertoaren ser vi en mycket storslagen fransk film, Céline Sciamma ”Porträtt av en kvinna i brand”. Den har många unika kvaliteter, vacker, gripande och förtätad. Med en lågintensiv spänning genom hela filmen. Det var längesedan jag såg något så bra. Förmågan att låta ansikten tala kan påminna om Rohmer, men detta är ett ödesdrama och en tragedi. Känslostyrkan, beröringen, påminner om Jane Campions Pianot. Och här finns scenbilder som är fulländade konstverk.
Det är 1760-tal läser jag i en recension. Och det handlar om två kvinnor som älskar varandra. Och om patriarkat och kvinnors ofrihet.
Intrigen är enkel och utan mångtydighet. En vacker flicka med ensamstående mor vill ha sitt porträtt målat. Eller rättare vill det inte. Det är mamman som vill ha ett porträtt av sin vackra dotter för att kunna sända det till Milano och en potentiell friare. På så sätt skall det lösa sig ekonomiskt för mor och dotter och modern får flytta till Milano, från vilket hon har ljuva ungdomsminnen. Dottern har egentligen gått i kloster och det är hennes äldre syster som är den naturliga äktenskapspartnern. Men hon dör i något som förmodligen är ett självmord.
Så kallas den andra dottern hem från sitt kloster. Och skall konterfejas och ställas ut på äktenskapsmarknaden. Men hon är lika ovillig. En manlig konstnär får ge upp efter hennes envisa vägran att låta honom studera hennes ansikte.
Då får det gå med list. Man kallar på en kvinnlig konstnär, som fått överta sin faders yrke. Och hon kommer i egenskap av sällskapsdam. Så får hon promenera med dottern och i smyg studera hennes ansikte.
De blir naturligtvis förälskade i varandra. Och man får se kärleken växa fram. Bedrägeriet blir avslöjat och porträttet blir färdigställt. Men konstnären förklarar sig inte nöjd med det och vistelsen kan förlängas ännu någon tid.
Men till sist blir det ändå ett smärtsamt uppbrott. Endast konsten tröstar, musiken för den stackars bortgifta.
Rohmers filmer är fulla av gåtor, man undrar hela tiden över personernas motiv, deras verkliga motiv. Det finns ingenting sådant här. Däremot är det en gestaltning av starka, instängda känslor. Det är en mycket erotisk film, utan något explicit erotik. Men hela filmen vibrerar av det återhållna. Och ansiktena talar. Jag har aldrig sett något liknande.
28 feb. 20