Jag läser en artikel i Arbetarbladet i Gävle som får mig att baxna (5 nov.). På vilken sida står egentligen Arbetarbladet och dess kulturchef Fredrik Björkman, frågar man sig. Artikeln handlar om gävlesonen Joseph Hillstrom, Joe Hill. Artikelförfattare är en lokalhistoriker, Barbro Solbe, som har historien just från hästen mun. Det är sonen till ögonvittnet, som berättat historien och han är fullt trovärdig menar artikelförfattaren. Han har nämligen guidat i Gamla Gefle och artikelförfattaren, som kände honom, vet att han inte fabulerar.
Nå, historien bär sannolikhetens prägel och det finns ingen anledning att betvivla den. Det är inte det som är det konstiga. Utan att tidningen eller artikelförfattaren förser artikeln med följande ingress.
”Att Joe Hill inte var guds bästa barn, det vet vi. Här berättar Gävlehistorikern Barbro Solbe om en ögonvittnesskildring av den burdusa man som blev odödlig genom sina sånger och ifrågasatt avrättning”.
Vad har han då gjort sig skyldig till. Jo, han har försökt ta sig in på ögonvittnets arbetsplats, sannolikt för att agitera. Han frågade, som han brukade, om det fanns någon landsman och ögonvittnet kallades till platsen.
”Hilda skickades till honom och fick höra hans ärende. - Du skall inte komma in här. Du stör arbetet, sa hon. Men han var påstridig. Då gick Hilda till sin boss och skvallrade. - Ta med dig två karlar och kör ut honom, sa mejerichefen. Det gjorde Hilda. Och hon har berättat för sonen Hugo hur hon var med om att handgripligen fösa ut Hillstrom, som hon fann väldigt otrevlig.”
Vad är det då som bevisar att Joe Hill hade negativa sidor? Att han agiterade för arbetarnas sak. Och var burdus när arbetsgivarna och deras lojala medarbetare stoppade honom. Och det tycker arbetartidningen Arbetarbladet diskrediterar honom och visar att han inte var guds bästa barn.
7 nov. 19