Veckan går mot sitt slut. Det är fortfarande vinter fast vårdagjämningen är passerad. Och debatterna rasar.
Den liberale historikern Sveker Oredsson opponerar sig i går mot en ledare i Sydsvenskan, som rörde påvevalet. Ledaren är skriven i en frejdig ateistisk stil, kanske anar man Henrik Bredberg som författare. ”De senaste decennierna har sett religioner och religiösa företrädare flytta fram sin positioner. Det är ett hot mot de sekulära samhället- en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar- och därmed i förlängningen mot demokratin”. Påven tillsätts inte demokratiskt och den nye påven har konservativa värderingar. Vi har fått en ny politisk motståndare, konstaterar tidningen.
Då går den liberale historikern i taket. Och han framhåller i stället Ann Heberleins artikel på kultursidan som en positiv motvikt. Jag har behandlat Heberleins artikel i en tidigare blogg och framhöll att den på ett närmast klassiskt sätt använder sig av konservativa argument kända redan från Edmund Burke. Man blir lite fullt i skatt över den liberale historikern som råkat ta fel dörr och sitter och applåderar Trygger och Lindman i stället för Karl Staaff. Men han tror väl som Jan Björklund att kulturradikalism och Karl Staaff är något som 68-generationen hittat på.
Stor sak i det. Mer förfärligt är något annat han säger. Om Sydsvenskan hade behandlat orotodox judendom och islam på samma sätt som man nu behandlar katolisismen hade det blivit ett ramaskri om antisemitism och islamofobi. Det har han säkert rätt i. Men det är förfärligt. Ateister kan inte kritisera religion och kulturradikaler och liberaler inte konservatism, utan att stämplas som rasister. Och det tycker Sverker Oredsson är bra! Av historiska skäl skall man tillämpa särbehandling för vissa grupper som historiskt varit utsatta, menar han tydligen. Det är, milt sagt, ett mycket problematisk resonemang. Inverterad rasism, skulle jag vilja säga. Själv har jag betydligt större förhoppningar om att det går att skilja ideologikritik från rasism.
I övrigt håller jag naturligtvis med om att den religiösa analfabetismen är betydande hos vår intellektuella. Att trösta sig med som Heidi Avellan gör i sin replik att det ligger utanför ledarsidans uppdrag att diskutera religionens innehåll är inte riktigt förtroendeingivande. Är det allför mörkt utanför ljuskäglan blir det som kommer på tryck inte heller särskilt bra.
Nu är det möjligt att vara radikal och katolik. Detta kan inte nog betonas. Annars vore Erik Helmersson på DN och Gert Gelotte på GP otänkbara. Det är ingen slump att Sydsvenskan citerar Anders Arborelius när han säger att konservatismen är representativ ”för i stort sett hela kyrkan”. Konservativa katoliker och ateistisk/liberala ledarskribenter har ett gemensamt intresse av att få kyrkan att framstå som enhetligt konservativ. Men det finns en opposition, skarpsinninga teologer som Hans Küng t.ex. Men det var länge sedan vi hade någon reformpåve.
Debatten om Maria Sveland går också vidare. Man kan tydligtvis ha olika åsikter om henne. Det gör de reservationslöst positiva recensionerna av hennes senaste bok ännu mer betänkliga. Det ställer frågor om uppriktighet och grupplojalitet.
22 mars 13