Elizabeth Bowens Flickorna gav mig många tankar. Av personliga skäl hade jag lätt att identifiera mig med innehållet. Boken handlar nämligen om tre kvinnor, skolkamrater i en liten stad, som stått varandra nära när de var 11 år gamla, och nu träffas för första gången åter i vuxen ålder. Jag samlar varje månad tre män som jag kände när jag var mellan 18 och 20. Då är man ju nästan vuxen men det är ändå rätt tidigt i livet. Och en av dem har jag stått nära, intensivt nära, under perioder av mitt vuxenliv.
Än mer liknar det mitt förhållande till en kamrat från tidiga barndomen, som jag kände från det jag var sju och fram till jag var 18. Han var under denna period min bäste och ende vän. Vi umgicks varje dag och efter min avflyttning, vid 14, en månad varje sommar. Någon vuxenkontakt har vi knappast haft innan vi blev pensionärer. Men nu träffas vi årligen.
Sådan ger upphov till reflektioner om karaktärens beständighet och om minnets betydelse. Det man glömt finns ju egentligen inte och det är olika hur betydelsefullt man tycker att det förflutna är. Hos Elizabeth Bowen är det uppenbart att 11-åringarna har bevarat sina karaktärsdrag och också närheten till varandra.
Samma spel som i barndomen, samma attraktion och repulsion. Och hon är en mästare i de psykologiska antydningarnas konst. Det märks att hon främst är känd som novellist och jag läste samtidigt hennes novellsamling ”Älskaren som var en demon och andra noveller”. Det var vad som fanns på mitt bibliotek och hon var naturligtvis magasinerad. Men jag rekommenderar henne varmt. Katherine Mansfield står fortfarande för mig som den yppersta av novellister, tätt följd av Alice Munro. Men Elizabeth Bowen hävdar sig väl. Flannery O'Conner är naturligtvis suverän i sin svärta och sin skoningslöshet. Men det är mer som Dostojevskij än Tjechov.
Innan jag kom så långt läste jag irländska socialrealister. Ann Enrights ”Sammankomsten” tycke jag var oerhört spännande och Roddy Doyles ”Kvinnan som gick in i dörrar” står inte långt efter. Medan Neil Jordens ”Det förgångna” var mer habil. Man kan tycka var man vill om socialrealism men som sådant kunde de två förstnämnda knappast vara bättre.
19 aug. 16