Visst kan man beklaga kristdemokraternas förändring under Ebba Busch, men något liberalt parti har det egentligen aldrig varit. Det har däremot moderaterna. Den ekonomiska liberalismen hade en tendens att sprida sig till andra områden. Konservatismen var länge tillbakaträngd. Och nog kan man säga att den reinfeldtska uppmaningen att öppna sina hjärtan även hade en viss social slagsida. Det häftiga försvaret för den nya linjen måste nog rymma en del tvivel. Och strategin i försvaret är att det är odemokratiskt att inte låta ett så stort parti som sverigedemokraterna få inflytande. Angreppen på sverigedemokraternas medlöpare utmärks av en proportionslös hätskhet som saknar rimlighet. Att se sig själv som god och motståndaren som ond är en obeskedlighetens förhävelse. Och en försumpning av debatten.
Men detta högerblockets självförsvar är möjligt endast om man bortser från den centrala frågan. Hur trovärdigt är Sverigedemokraterna som antirasistiskt parti? Uppriktigt talat, kan gamla liberaler i moderaterna verkligen gå i god för sverigedemokraterna? Är den som är främlingsfientlig demokrat? Kan man ens tro på sverigedemokraterna i andra demokratiska
avseenden? De sympatiserar ju faktiskt med Orbán. Sverigedemokraterna bör naturligtvis betraktas som ett parti som alla andra. Men endast under förutsättning att det är ett parti som alla andra. Hur besvarar en hederlig moderat den frågan? Det är nog inte en fråga om ond eller god, utan en fråga om demokratisk trovärdighet. Det är naturligt att människor finner den egna hållningen vara den rätta, det är ju därför man har valt den. Det är inte mycket att göra väsen av.
Håkan Boström har en ledare i Göteborgs-Posten (25 juli) där han varierar detta tema. Den består mest av negativt värderande ord. Motståndarna utmärker sig för brist på verklighetsförankring och logik. Han ondgör sig över att Ola Larsmo i DN karaktäriserat Behring Breivik som nationalkonservativ. Men har ingen idé om hur han i stället borde benämnas. Boströms tanke är att Behring Breivik är så förvirrad att det är omöjligt att alls fixera honom. Det är riktigt att han är förvirrad men att undgå att se en ideologisk linje är att läsa med skygglappar. Men värdeorden ”ensidighet, undermålighet” hos Boström kan man lämna åt dess värde. Däremot har han en viktig iakttagelse. ”Motrösterna är fortfarande få och närmast frånvarande bortom de borgerliga ledarsidorna”. Jo, man kan till och med skärpa det. De börjar bli få också på de borgerliga ledarsidorna. Många av sagda motröster gick ju över till Bulletin och bröt där nacken av sig. Eller snarare stämbanden. Och vad kan det bero på att borgerliga ledarsidor har blivit ett reservat? Borde inte det också vara en källa till eftertanke? En borgerlig ledarskribent har kanske en tendens att försvara den politik de borgerliga partierna väljer. Utanför detta reservat har man inte dessa förpliktelser.
29 juli 21