Min svåger, Jan Olov Nilsson, skriver den ena värdefulla boken efter den andra. Böckerna har en stor läsekrets men levereras utan medialt strålkastarljus. Det är varken något för kultursidorna eller för nöjessidorna. Det är bara bra.
Man kan kalla dem dokumentärromaner. Men då får man komma ihåg att tyngdpunkten ligger på det dokumentära. Det ligger en omsorgsfull och noggrann research bakom. Och det som dokumenteras är artonhundratalets hårda tider för det enkla folket. Hur de försökte att överleva och de rörelser i geografin som de var tvingade till eller fann för gott att välja. Fiktionen är bara till för att göra framställningen mer levande. Författaren har varit journalist i hela sitt liv. Det här är bara en friare form av journalistik. Hans gestalter blir levande, men de är fast förankrade i verkligheten. Trovärdigheten offras aldrig.
Den här boken heter Bortvandrarna. Det är inte emigrationen från fattiga värmlandsbygder till Amerika det handlar om. Utan en emigration till Norrland. Ett ganska omfattande men bortglömt historiskt skeende. Och författaren följer tre systrar och deras olika öden. I själva verket är det en större släktkrönika, barn växer upp och får nya barn. Det är beundransvärt hur författaren lyckas få läsaren att hålla reda på alla dessa människor i synnerhet som namnen ter sig snarlika. Det är till och med så att någon som heter Johannesson kommer att kallas Johansson. Och accepterar det nya namn som omgivningen bestämt sig för.
Själv uppskattar jag mycket författarens sinne för humoristiska folkliga repliker. Språk är så mycket mer än litteratur. Språkbegåvningen, viljan att sammanfatta, att drastiskt summera en situation, finns också hos dem som håller sig till det muntliga. Det bär jag med mig från min fader veterinären. Som gärna citerade Frans G. Bengtsson och Frank Heller, trots att han hela sitt liv levt fjärran från Lund. Men också en och annan välfunnen replik från de bönder han dagligen umgicks med.
4 maj 21