Vem är egentligen en glömd författare? Det är naturligt att känna olust inför frågan. Vem önskar att så mycken författarmöda skall vara bortkastad på längre sikt? Men man får väl acceptera att tiden sovrar åt oss.
Det finns förmodligen flera saker man kan mena med påståendet att en författare är bortglömd. Ett är att kritikerna på de stora tidningarnas kultursidor inte längre refererar till hen. Det skrivs inga avhandlingar om hen, man försvinner ur kursplaner vid universitet och skolor. En annan sak är ju om någon är läst. Det kan man bara undersöka med utlåningsstatistiken på biblioteken och om författarskapet vårdas av ett aktiv litterärt sällskap. Ju fler medlemmar i sällskapet desto mer levande författarskap.
Man kan ju tänka sig att konservativa människor inte överger sin ungdoms litteratur.
Den verkliga prövostenen är när alla ens samtida är döda. Är man då fortfarande läst är man förmodligen en klassiker. Stig Ahlgren berättar att han läste i Pelle Holms Bevingade ord och fann att det enda ord av Ahlgren som blivit bevingat var: Tråkig som en påstigande i Alvesta. Inte nöjd med denna odödlighet utbrister Ahlgren: ”Om detta är min biljett till evigheten hade jag lika gärna kunnat gå av i Nässjö och försvinna för alltid”. Men kanske är det värre än så. Kanske kommer Stig Ahlgren att bli ihågkommen blott för att Ingmar Bergman nidtecknat honom i Smultronstället. Det är kanske inte otänkbart även om det skär i hjärtat på en gammal lundensare.
Men kanske har Olof Lagercrantz inte heller mer tur än att bli ihågkommen för sin insiktslösa recension av Sommarnattens leende. Det är ju det orättvisa att de ihågkomna ofta blir ihågkomna i detalj, medan de glömda förblir glömda. Olof Lagercrantz var en stor kulturpersonlighet med en rad lysande författarbiografier. Men räcker det mot evigheten?
25 sept.18