Jag blir en smula ledsen och orolig när jag läser en DN – intervju med filosofen Jonna Bornemark (15 dec). Det har framgått att hon älskar djur och barn, hon har själv en autistisk pojke. Det bör ju inte bekymra. Inte heller att hon talar om en viss dragning till bdsm. Jag är liberal och tycker att envar får hitta fram till den sexualitet som passar hen bäst. Moralism på det området har vi haft nog av. Det är numera den enda anständiga hållningen. Men jag hade den redan vid mitten av 60-talet då den var mindre självklar.
Men jag blev ju lite förvånad av att ”Femtio nyanser av honom” blev en sådan världssuccé. En gränsöverskridande avvikelse är naturligtvis alltid kittlande. Något extra måste ju en bok ha. Men varför säljer just denna variant så bra. Är det en slump? Eller är det något som många kan leva sig in i så pass att man åtminstone vill läsa om det. Nekrofili hade sannolikt inte sålt lika bra.
Vare därmed hur som helst. Det som bekymrar mig är tanken att de verkligt stora kärleken alltid skulle vila på ojämlikhet. En ojämlikhet i makt. Inte att det skulle förutsätta förtryck men kanske en känsla av överlägsenhet. Som mycket väl kan ta sig uttryck i ömhet och omhändertagande. Är det så illa? Det skulle ju i varje fall förklara den måttlösa kärleken till djur, ja, att vissa människor föredrar djur som kärleksobjekt framför människor. Det förklarar också varför det är så mycket lättare att älska sina barn än sina föräldrar. Det är på något sätt sorgligt.
Och jag vet inte. Styrs man av sina begär, blir man naturligtvis mer uppriktig och autentisk. Vi slipper låtsaskärlek och låtsasgodhet. Samtidigt är det ju inte de positiva känslorna som fått breda ut sig mest i vår tid. Utan de negativa, aggression och egoism. Det får mig att längta efter besinning och frihet från lidelser. Så mycket gammal grek är jag.
19 dec. 19