Varför var jag borta från mitt bloggande en hel vecka härförleden? Plötsligt händer något oförutsebart. Jag skriver på en bok om Lund. Det kan sägas nu när jag tror att den faktisk kommer att utges. Blir den verklighet är det bland det roligaste som hänt mig.
Det händer mycket på lundagårdsjubileerna. 1980 blev jag erbjuden av Gustaf von Platen att skriva på Svenska Dagbladets kultursida. Femton år och ett långt desillusionerande skrivarliv senare, 1995, släpade jag mig till ett nytt jubileum. Jag var inte längre ung och lovande och jag hade redan min framtid bakom mig. Min tillvaro på Expressen blev kort, jag trodde jag skulle platsa bättre bland dess liberaler än bland de gamla herrarna på Svenskan, där ännu Leif Carlson och Per Erik Wahlund var aktiva. Därför valde jag Expressen och där jag inte blev långvarig. Men 1995 hade jag hunnit härja i radions kulturkvart och gjort mig till ovän med åtskilliga gamla lundagårdsmän, bl.a. Gustaf von Platen. Jag väntade mig inget gott 1995. Men till min oerhörda lycka och förvåning blev jag av Per T. Ohlsson erbjuden att bli kolumnist på Sydsvenskan ledarsida. Och det förblev jag sedan i tolv år. Därefter går tiden och jag framlever idag ett stilla pensionärsliv som bloggare. Och så nu 2015 föreslår Per Lindström att vi kan göra en bok om Lund tillsammans. Jag förstår inte omedelbart att det är en lysande möjlighet. Tänker att behovet av ännu en bok om Lund inte kan vara stort.
Men så blir det junius och jag börjar tänka. Tänker att det enda jag behöver fråga mig är om det är möjligt för mig att skriva något om Lund. Jag minns vad jag brukade säga till Lena Brundenius när hon två år i rad lät mig tala om Lund den siste april. ”Det är som att bjuda en gammal alkoholist på sprit.” Men jag har aldrig trott på oskrivna texter. Om det är möjligt visar sig blott genom att försöka.
Så skriver jag på och ser att det är möjligt. Då kan jag meddela Per att jag för min del är intresserad. Bäst att jag gör det genast så han inte glömmer bort det eller blir upptagen av andra projekt. Jag söker honom på telefon men han ringer inte tillbaka. Då skriver jag ett vykort så öppet formulerat att han lätt kan backa ur. Mycket säger man i hastigt mod på fester och eftertankens kranka blekhet kan få en att hesitera. Men han säger sig vara intresserad och vi kan träffas i slutet av sommaren. Uppmuntrad av detta skriver jag ett stycke till. Det är tänkt att han skall stå för fotomaterialet men hur förhållandet mellan text och bild skall vara har han inte preciserat. Dunkelt föresvävar mig hur han under Lundagårdstiden brukade ge mig en bild som jag skulle skriva en reflektion över. I så fall är mitt ensamma skrivande alldeles förfelat. Jag skriver bara mer och mer. Och vad har jag nu för utrymme för bildkommentarer? Smärtsamt vore det att rasera allt jag skrivit. Det är heller ingen rolig tanke att behöva skära ner.
Men när jag mailar mina textsjok har han inget att invända. Hans eget bildmaterial visar ett annat Lund än mitt, mer spännande och uppdaterat. Jag kallar honom för en eftertankens realist, det gäller att stanna till inför verkligheten. Hans bilder kommer att få många att tänka efter, just denna förundran över Lund är ny. Mina texter kommer att få många gamla läsare och känna igen sig. Eventuellt nya läsare kommer väl mest att känna sig förbryllade. Så har det alltid varit. Man måste vänja sig vid mina tonfall, innan man förstår vad jag säger.
17 nov.15