Tidigare i sommar bekände en framstående konservativ debattör i Metro att han helst läste böcker av manliga författare. Han fick en del instämmanden av kvinnliga skribenter, som menade att de också tyckte det var viktigt att känna igen sig i läsningen och därför drogs de mest till kvinnliga författare. Det fann jag häpnadsväckande och började rannsaka mig själv.
Spontant tyckte jag att jag trivdes bättre med kvinnliga författare. De skrev om det som intresserar mig mest nämligen relationer. Men det gäller moderna författare. Den äldre litteraturen, klassikerna, är till övervägande delen skriven av män. Och jag läser mest äldre litteratur. Jane Austen är en given favorit, men männen är många, många fler.
Men det ligger någonting i behovet av igenkänning. Jag sa en gång när jag pratade med några barnbokskritiker på Helsingborgs Dagblad att barnen behöver både igenkänning och äventyr. Både det välbekanta och det nya och okända. Jag har kommit ihåg det för att barnbokskritikern tyckte det var bra sagt och ville citera det. Vilket jag misstänker var en form av inlärd godhet, vanlig bland kvinnor. Man vill gärna stödja och lyfta fram medmänniskan.
Men jag undrar om det som gäller barn, inte också gäller för oss alla. Man behöver både syssla med det som redan intresserar en och vidga sina horisonter.
Jag ser dock i denna diskussion en överdriven könsfixering. Jag undrar om inte klass skiljer människor mycket mer än kön. Hur kommer det sig att jag så föga intresserat mig för den svenska proletärlitteraturen, som ändå lär vara unik i världen? Hur kommer det sig att min beläsenhet när det gäller utomeuropeiskt litteratur är så sparsam? Och finns det inte en motsättning mellan vidgade vyer och fördjupning?
Det är så många faktorer som avgör vad man är intresserad av. En av anledningarna till att jag har svårt med Kristin Lavrensdotter är dess kvinnorealism. Men betoningen skall här ligga på realism. Att kvinnliga slöjder skildras så ingående. Men det hade ju inte varit bättre om realismen varit manlig, fördjupat sig i olika slag av vapen. Eller kanske, jag har en gång varit pojke, intresserad av kungar och krig. Modern teknik och moderna arbetsprocesser skulle varit mera fasansfullt.
Nu är inte detta det enda skälet till att Kristin Lavrensdotter bekommer mig illa. Utan för att den skildrar kvinnlig ambivalens. En kvinnas ambivalenta förhållande till en man. Vilket jag tror speglar kvinnans ambivalenta förhållande till mannen. Jag tror det är därför kvinnor alltid är så arga i sina nära relationer. Som om det vore just irritationen som skapar det kvinnliga intresset.
Men jag tycker inte om naturskildringar heller. Stadsskildringar går för all del bättre.
Men det är det som är det befriande med Dostojevskij, han koncentrerar sig på det väsentliga.
Jag är en gammal man. Det är kanske naturligt att jag hellre vill borra djupare än vidga mina vyer. Och jag tror inte man skall moralisera över människors litteraturval. Alla människor behöver inte läsa samma saker. Att världslitteraturen är så rik att alla kan hitta sin litteratur är en stor lycka.
 
Bloggen tar nu paus några dagar på grund av en smärre fest. Nästa bloggpost måndagen 30 juli.