Varför tycker jag så genuint illa om Gösta Bohman? Ingen annan av moderaternas partiledare, från Jarl Hjalmarsson och framåt, väcker så starka antipatier hos mig. Det har naturligtvis med hans konservatism att göra. Och att jag, som var 40 år yngre än mina föräldrar, känner den typ av gammaldags konservatism som han representerar. Och det är förstås inte bara föräldrarna utan hela deras umgänge, gruppens socialt betingande attityder, som ligger i botten.
Men gåtan är inte löst med det. Vissa typer av konservatism kan jag respektera, ja, rent av, förstå. Jag kan förstå konservativa romantiker, de som genuint vantrivs med sin samtid och längtar tillbaka. Jag kan förstå en livshållning av anspråkslös försiktighet. Som hos T.S. Eliot och Per Erik Wahlund. Jag har till och med en motvillig respekt för gamla elaka, konservativa professorer, som föraktar sin omvärld därför att den är mindre bildad och intelligent än de själva. Det är ju faktiskt sant att de representerar en elit och jag förstår deras känsla av att detta egentligen är ett moraliskt fel hos omvärlden. Den är inte lika beredd till andliga ansträngningar. Men Bohmans arrogans berodde ju inte på någon stark och överlägsen personlighet. Hans nedlåtande inställning till kvinnor och meningsmotståndare fanns till synes av födsel och ohejdad vana. Den var bara ett uttryck för gammal god officersanda.
Man har sagt att Gösta Bohman var befriande rak. Hans uppriktiga solbrända uppsyn, hans utstrålning av friskhet och ärlighet, gav en attraktiv bild av modern konservatism. Inte längre en konservatism försonande slagrörd av punsch och flaggor. Utan en frisk och enkel borgarkonservatism, som ärligt sa vad den tyckte. En enkel och tydlig röst för dem som var lika enkla i huvudet. Och de som inte delade hans meningar kunde åtminstone uppskatta enkelheten och tydligheten. Han gör sig inte klokare än han är. Men är arrogant säker på att ha rätt. Där har vi grunden till min antipati. Konservatism parad med ytlighet.
Det var genom min bakgrund jag kom att hata en konservatism, som inte längre finns. Och Gösta Bohman representerade det sämsta hos den.
I förra veckan skällde jag på Aftenposten i Oslo för dess inställning till Höyre och Fremskrittspartiet. Att man tycktes nonchalera Frps främlingsfientlighet. Men i fredags hade tidningen en utmärkt ledare. Siv Jensen väser i mungipan ”Gör inga kommentarer” till Erna Solberg, när denna blir pressad på sin inställning till uttrycket ”smygislamisering” , som Frp brukar använda. Den norska pressen kommer att fortsätta att reagera mot dylika uttryck även om Frp kallar den ”språkpolis”, framhåller tidningen.
Det är en ledare skriven med spänst och nerv. ”Solberg valgte altså å ta politisk suffli fra ( lät sig suffleras av) Fremskrittspartiets leder, kanskje for förste gang i sitt liv. Det skal bli spennende å se om det skjer igjen”. Det gläder mig att norska demokrater är på hugget. Inte heller i Norge är den konservativa pressen tandlös.
23 sept. 13