Julen står för dörren. Och julen kommer med frid och hopp. Och jag tänker på detta: att vara nöjd med sitt ord.
Ingenting är enklare. Man skriver. Och den som vill läser. Man tvingar ingen.
Vi lever i andfåddhetens tid. Det berättas mig att bloggarna är övergivna, man sysslar numera med twitter. Det är kortast och snabbast. Den välformulerade aforismen går snabbast att läsa, är lättast att komma ihåg. Man kan tillgodogöra sig många röster och den spetsigaste tränger djupast.
Stor sak i det. Det som bekymrat mig den här hösten är min egen andfåddhet. Hur många morgnar har jag inte gratulerat mig till en snabb och dagsfärsk kommentar. Och detta utan att reflektera på det futila i min verksamhet. Vem ser en pil i det blå? Bloggarnas antal är oändligt och jag torde inte vara den mest lästa. Och det gör också att det jag skriver samtidigt skrivs på annat håll. Kommenterar människor samma debatt torde åtskilliga leverera samma argument. Förutom att den stänger ute den som inte följt just den debatten.
Så går det till. Egentligen kan man inte delta i en offentlig debatt utan att vara offentlig. Man tvingar ingen. Det betyder: ingen läser en utan att vara tvungen. Jag är säker på att goda argument väcker häftig olust hos de drabbade. Kan de egentligen väcka häftig lust hos någon?
Fast man vet inte. Behovet av att blunda med öronen torde vara mindre om det inte triggas av prestige. När det gäller bloggare kan man läsa och ta till sig utan att behöva erkänna det. Man kan skumma dem på jakt efter förbisedda argument och göra dem till sina egna. Det är ett hoppfull tanke att bloggarna på detta sätt skulle bli en del av den kollektiva intelligensen.
Nå, det är som det är med allting. Skrivandet är ett självändamål i första hand. Man skriver för att det är roligt. Man har en del kommentatorer – vänner och släktingar mest, men inte enbart – som ofta får en att häpna över sitt insatthet och intelligens. Det är en stor glädje. Jag är förstås medveten om att människor ofta googlar sitt namn. Är man alltför uppburen eller onarcissistisk sysslar man inte med sådant. Men förkommer man i offentlighetens periferi däremot och gärna skulle vilja ha mer respons, gör man det. Det kan synas skämmigt att googla sitt eget namn, men den skamlöse man som skriver dessa rader, tycker inte det. Det är väl rimligt att man tillmäter sitt ord vikt och gärna vill se om någon har reagerat.
Eftersom jag har läst kultursidorna i ett stort antal landsortstidningar i decennier och minns förvånansvärt mycket av det jag läst och aldrig drar mig för att kommentera det som intresserar mig, så gynnas jag ibland av självgoogeleffekten. Sådant kan få människor att hitta ens blogg. En gång när jag beskyllde Viktor Rydberg för att vara pedofil – läs hans dikt Tomten i jul! – fick jag en kommentar från ordföranden i Viktor Rydberg – sällskapet. Det tyckte jag var mycket roligt. I synnerhet som han reagerat på min beskyllning mot Rydberg för att vara alkoholist medan den eventuella pedofilin blev okommenterad. Det säger något om svenska tabun. Och att det kan vara lika viktigt att värna litterära idoler som att värna sig själv. Också detta är en smula hoppfullt.
Nu tar bloggen emellertid ett långt jullov. För att komma till rätta med sin andfåddhet. Jag är tillbaka 3 januari 2015. Men till alla snälla läsare och alla kunniga kommentatorer: God Jul och Gott nytt år!
Tack vänner, utan er hade den här resan varit ödsligare!
22 dec.14