Min smekmånad med bloggen tycks vara över. Stor sak i det, den varade i nästan två månader och jag anade inte att jag skulle få någon smekmånad alls. Tänk er en man som skrivit hela sitt liv. Regelbundet sedan han var 22 år gammal. Och ser sina uppdrag bli färre och färre och till sist har han inga kvar.
Då ålägger han sig att skriva en blogg varje vardag. Livet får åter mening, så ofta och regelbundet har han aldrig skrivit förr. Och han kan skriva helt fritt.
”Nå, men du har ju inga läsare!” invänder du, käre, fiktive läsare. Egendomligt nog har denna hemska tanke inte slagit ner mitt mod. Det räcker att jag finns som en möjlighet. Det är väl det som är skillnaden mellan dagbok och flaskpost. ”Kära dagbok” kan man dock skriva. Det är ett memento för face book-användare att intimiseringen har gamla anor.
Varför är smekmånaden slut? Tvång och rutin, tenderar att ta över. Knepet är att inte låta den imaginäre läsaren märka det.
I morse ställdes jag inför ett litterärt mysterium. Intertexuellt mysterium, brukar litteraturvetare säga när de ställer två texter mot varandra. Jag läste alltså Virgina Woolfs Orlando. Författaren skojar med den traditionella kvinnorollen. ”Säkert ska hon, eftersom hon är en vacker kvinna och en kvinna i sina bästa år, snart komma över det här med att skriva och tänka och åtminstone börja tänka på en skogvaktare ( och så länge en kvinna tänker på en man är det ingen som har något emot att kvinnan tänker)”. Det är ju kul och träffande skrivet. Men var förekommer det en lovsång till antiintellektualismen där en förnäm kvinna har ett förhållande till en skogvaktare?
Jag skyndar till läroböckerna men finner till min förvåning att Orlando och Lady Chatterley kom ut samma år, 1928. Och jag ställs inför en gåta som andra förmodligen redan har löst. Hade de kommit ut olika år hade man naturligtvis dragit slutsatsen att den senare utgivna replikerar på den som publicerats tidigast. Men samma år? Då ser det ju ut som om verken skrivits oberoende av varandra. Litteraturvetarna har säkert utrett detta. Virgina Woolf har, så vitt jag förstår, varit en av litteraturvetarna älskad klassiker och Lawrence förhållande till Bloomsbury-gruppen är förmodligen gediget utforskat. Tills vidare lutar jag åt hypotesen att Lawrence hade svårt att få ut sitt verk, så att det var känt och läst, redan innan det var tryckt. Så mycket mer som Virginia Woolf bör vara den som replikerar. Det är lättare att tänka sig en ironisk kommentar till ett aktuellt verk än att skriva ett helt verk för att replikera på en ironisk sidoanmärkning.
23 jan.13