Det är möjligen överdrivet heroiskt att fortsätta att skriva om min Wodehouse-läsning. Bifallsstormen har ju hittills uteblivit och ingenting är för en sann entusiast mer nedstämmande. Så jag skall nöja mig med några korta ord och några citat.
             De som gillar Wodehouse – antag existensen av dylika – måste konstatera att Wodehouse knappast varit bättre än i Blixt och dunder från 1929. Jag skrattade högt under de svindlande slutkapitlen när farskarusellen snurrar. Men jag tänker mig att uppskattningen av situationskomik kan variera. Så jag skall i stället citera några lyckade formuleringar.
            Efter ett bråk på krogen konstaterar Wodehouse: ”Leopolds kapell spelade dämpat och stilla som ett kapell som skådat märkliga ting”. Och en annan penibel situation beskrivs så här: ”När man en gång varit utsatt för detta eller också nyss har hänt, att den flicka man älskar har gått och förlovat sig med en annan, börjar man förstå hur en anarkist känner det, när bomben råkar gå av för tidigt”.
         Följande bild är rolig bara genom sin absurditet. ”En mjuk baryton, med en klang inte olik den, som borde frambringas av ett fat gammal mycket torr sherry, om det vore utrustat med stämband”. Eller ”Som ett oxstyng jagade denna tanke honom genom markerna.”
         Men bäst tycker om två formuleringar om Lord Emsworth. När han hackar och stammar som vanligt heter det: ”Lämnad åt sig själv skulle denna mänskliga gökklocka ha kunnat fortsätta hur länge som helst.” Eller när han är hans älskade gris, det enda han värdesätter i världen, har blivit stulen och han står förlamad av insikten: ”Han såg ut som någonting som en preparator just gjort i ordning för att stoppas upp”.
            Vare det nog sagt.
21 april 17