När jag läste intervjun med Nina Björk i Dagens Nyheter i söndags (25 sept.) konstaterar jag att hon är intelligensaristokrat. Det kan låta kritiskt, men sanningen är att jag i så fall känner igen mig. ”Jag har haft väldigt höga trösklar för att acceptera någon och tycka att han duger åt mig, att inte fastna vid 'han är dum i huvudet' utan tänka 'du räcker' ”. Och om Rosa Luxenburg säger hon om den man Rosa älskade och som kunde varit lite mer givande. ”Men hon behövde väl en smart kille. Det kanske inte fanns så många”.
Tyvärr är det nog så att det finns män som älskar korkade kvinnor och kvinnor som känner moderlighet inför omogna män. Här kan uppstå mycken harmonisk kärlek men till priset av en viss förljugenhet.
Det där tangerar ju det tikkanska, witt-brattströmska problemet med att stå i bredd. Och det enda som löser dilemmat är att se på intelligensen på det kloka sätt som konstnären Harald Arvidsson lärde mig. Intelligensen är som ett landskap, sa han, och ett landskap kan aldrig beskrivas med en siffra. Man söker i kärleken det landskap som liknar ens eget, både när det gäller intelligensen och personligheten i övrigt, och det är nog enda sättet att sluta tävla och börja älska. Generositet mot andra är en ovärderlig egenskap.
Men det är inte lätt eftersom självhävdelsen är så stark hos människan. Det är inte lätt att se klart på sig själv, att acceptera sin egen brist. En massiv självöverskattning är i och för sig lika effektiv för att åstadkomma en generös medmänsklighet. Men förljugenhet har andra problem.
Själv hatar jag dumheten. Och jag trivs inte i en lättkränkt värld där man tror att alla människors lika värde, betyder alla arguments lika värde, alla värderingars lika värde. Fast avund, missunnsamhet, futtighet, tarvlighet, låghet är kanske värre än dumhet. Den sura, missunnsamma blicken. Kanske är dumheten rent av harmlös om det inte förvandlas till dumdryghet. Det är kanske ännu ett aristokratiskt drag att jag brukar citera Ibsen: ”Det fodras både kraft och allvar för en synd”. Det är den låga horisonten, den mänskliga ynkligheten, frånvaron av höjd och rymd, som gör mig beklämd.
Men högst av alla egenskaper sätter jag godheten. Och om du skrattar, kära läsare, åt att en man, som kan vara så sofistikerat och ondsint elak, säger sig ha denna värdering, så har du min välsignelse. Humor är nämligen den egenskap jag sätter näst högst.
28 sept. 16