Nu blir jag allvarligt bekymrad över debattens augiasstall. Man är ju ingen Hercules och man har ingen flod till sin hjälp. Nyligen läste jag Åsa Linderborg i Aftonbladet (19 jan.) och tog mig för pannan. Och nu kommer Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman (24 jan.) och säger något som får världen att vibrera. Det är väldigt vad det låter.
Det handlar om sanningen. Då är jag tyvärr nödsakad att säga något mycket trivialt. Ty vi måste börja med triviala sanningar. Anders Q Björkman säger att sanningen är flyktig och svårfångad. ”Absolut inte absolut”. Men det är den. Antingen är det sant att det regnar eller också är det inte sant. Man kan missta sig om fakta, man kan tro att det regnar fast det inte gör det, men det hindrar inte att sanningen finns. Detta kan inte Anders Q Björkman förneka. Den enda förklaringen till att han bortser från det är att han tycker det är för banalt för att behöva nämnas.
Eftersom verkligheten ofta är komplicerad. Fakta och värderingar går in i varandra och när det gäller värderingar är det knappast journalistikens uppgift att värdera åt läsaren, lyssnaren, tittaren.
Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att hon inte förstår att det skulle finnas någon absolut motsättning mellan kravet på sanningssökande och opartiskhet. Nej, det är det förstås ingen som har hävdat. Vad man i stället har hävdat är att inför uppenbara lögner så blir sanningen viktigare än opartiskheten. Och det skall mycket till om man vill hävda att Trump aldrig har sagt en uppenbar lögn. Det är alltså inte så att om den ena parten hävdar att det regnar och den andra att det inte gör det, så måste jag som journalist ställa mig neutral.
Men man kan naturligtvis låta lögner passera i förlitande på mottagarnas intelligens. Där finns det ingen regel som alltid kan tillämpas. Fast jag undrar vad man kan begära av vanliga människors förstånd när det är så klent med det också hos yrkesdebattörer.
Och jag har inget emot att man försöker ge en så mänsklig och sympatiskt bild man kan av en sverigedemokrat. Det ligger delvis i programmets Min sanning natur att arbeta på det viset. Vad jag anser Anna Hedenmo missade har jag tidigare varit inne på.
Och just nu finns det en anständig höger som har intresse av att Sverigedemokraterna avdemoniseras. Men mycket tyder på att den anständiga högern har ändrat mening medan sverigedemokraterna har stått fast. I synnerhet i den fråga, som gjorde sverigedemokraterna till något annat än ett parti som alla andra. Allt faller på om den förändring hos sverigedemokraterna som den anständiga högern tycker sig se är sann eller inte. Det finns en sanningsfråga här.
25 jan.21