Så försvarar sig äntligen Nina Björk mot Anna Viktoria Hallbergs kritik (Svd 29 sept.). Eftersom jag tidigare skrivit om saken har jag inte mycket att tillägga. Nina Björk levererar ett stingsligt svar och känner sig rätt oförstående. Vad är egentligen Hallbergs syfte, frågar hon rätt insinuant. Och Hallberg upprepar sin tunna poäng att den som ändrar sig är mindre trovärdig än den som håller fast. I synnerhet om man kan misstänka att det är livserfarenheter som får någon att ändra åsikt.
Det hade varit intressantare om Nina Björk diskuterat huruvida hon har ändrat sig. Har hon fått modifiera sin konstruktivism? Och i så fall: vad tycker hon idag.
En smart konstruktivism förnekar rimligen inte att människan är en biologisk varelse. Eller att vi föds och vi dör. Och att gott och ont finns hos oss. Det finns något allmänmänskligt och det är det som gör att vi kan känna igen oss i den klassiska litteraturen. Vi är formade av kultur och civilisation, föreställningar
och konventioner. Kallar vi detta biologiskt eftersom människan är en biologisk varelse, har vi använt biologi i så vid bemärkelse att termen blir meningslös. Konflikten är i stället om det mesta av våra förställningar och roller betingas av en otrotsbar biologi eller om det är föreställningar vi kan ändra på. Eftersom de är en produkt av historia och konvention.
Frågan är då om det är biologism att tro på kärleken? Eller på vissa rimliga psykologiska sanningar. Som att ett litet barn behöver knyta an till sin vårdare och att det under vårdnadsprocessen uppstår starka band. Om det är så, kan man ju som Nina Björk undra om nuvarande barnomsorg finns för att göra livet bättre för föräldrar och barn? Eller om syftet i första hand är att göra samhället effektivare? Vilken konstruktivism har man svikit om man misstänker det senare? Ja, det torde vara oförenligt med att människan föds som en blank tavla. Det finns ingenting annat än erfarenheten. Det är en mycket extrem ståndpunkt. Men man kan fortfarande hävda att det mesta är kultur, inte natur.
Men det är naturligtvis intressant och något för envar att fundera på vad man anser i denna fråga. Lena Andersson håller sig ju med en hållning som hon kallar platonism och talar om människans natur. Det är, om man skall ta henne på orden, inte biologin som är hennes utgångspunkt utan en mycket gammal metafysik.
30 sept. 20