Efter att ha läst Johan Sundeens långa och vetenskapliga bok om 68-kyrkan och givit ett grundat omdöme om densamma kan man kanske kosta på sig några fria associationer. Biskopen Lars Carlzon som tog ställning för DDR fascinerar mig. Och jag undrar vem han var? Sundeen lämnar inga uppgifter om att han skulle tillhört studentvänstern. Man undrar vad i hans förflutna som kan förklara honom.
Som förklaring till engagemanget för DDR lämnas en uppgift om att han en gång som ung såg DDR bli orättvist behandlad vid en idrottstävling. Det ter sig ju närmast komiskt. Påminner om den där skrönan om Aksel Sandemoses bror som blev antinazist därför att en tysk soldat skrattade åt honom när han halkade. Jag kan inte tro på en så löjlig förklaring.
Sundeen påstår också att DDR bedömdes mer positivt än andra öststater. Det är så vitt jag förstår inte sant. Studentvänsterns idolländer var Kina och Cuba. Moskva betraktades med misstro och ansågs vara en black om foten. Förtrycket där var lite för uppenbart för att helt kunna förnekas.
Inga öststater nådde alltså Cubas och Kinas popularitet. DDR framstod i mångas ögon som den kanske värsta av Sovjets satellitstater. På grund av muren och dess dödsskjutningar.
Det som mildrade kritiken av Sovjet och dess satelliter var kålsuparteorins bedrövliga föregångare. Öststatskommunismen var usel men åtminstone rätt i princip. Det onda var kapitalismen, den kunde inte vara god. Öststatskommunismen var det goda som korrumperats och gått vilse. När kålsuparteorin slog igenom, Moskva eller Washington - samma dynga! -, var den faktiskt ett framsteg. Moskva hade naturligtvis sina reservationslösa anhängare men de var inte representativa för sin tid. Synnerligen udda bland den intellektuella vänstern.
Hoppades man på något i öststatsmarxismen så var det oortodoxa tänkare i Prag och Warszawa. DDR älskades bara av ortodoxa moskvakommunister.
Men naturligtvis var det annorlunda bland teologer. DDR var ju Luthers land. Man var helt enkelt tvungen att ägna detta land uppmärksamhet. Det var ju den protestantiska gemenskap man hade ansvar för. Här ger Sundeen intressanta inblickar. Unikt i sin naivitet är Martin Linds upptäckt 1986 av den östtyska militarismen. Tre år före murens fall! Allting i östtyskland tydde ju på att de var arvtagare till det auktoritära Preussen. När jag var på tre dagar besök i östberlin 1981 var det militärer jag såg överallt. Man till och med marscherande på klassiskt vis med parodisk hög benföring, något som jag tidigare bara sett i skämtteckningar. Och hela staten utstrålande ju auktoritet. Ett undertryckande som man inte, som i Kina, kunde bortförklara med att underkastelsen gjordes för att inte vara egoistisk utan solidarisk med massorna. Aldrig sett maken till blind biskop.
Det har kommit ut en biografi om Stellan Arvidsson. Den gåtfulle Carlzon återstår att förklara. Mycket kan förklaras av att han föredrog handling framför tänkande. Men det förklarar inte allt.
24 maj 17