I söndags (22 april) samlade Sydsvenskan sina fem filmkritiker för att diskutera Bergman. Det är egentligen häpnadsväckande att en och samma tidning förfogar över en samling så lysande kritiker. Så det blev förstås en mycket spännande diskussion.
Jag märker att samtliga kritiker fångades av Bergman tidigt i livet. Det beror på åldern var i Bergmans verk de kom in. Annika Gustafsson har lyckan att börja redan med Smultronstället, som tredje barnförbjudna film. Och hon följde sedan hans filmer varefter de kom. Själv var Bergman för mig min första barnförbjudna film, Jungfrukällan. Det kändes då som jag kommit i senaste laget till festen. Jag var medveten om Det sjunde inseglet, Smultronstället och Sommarnattens leende. Vad hade jag inte missat bara för att jag var för ung? Jag kunde ju inte ana att det här var en produktion som jag skulle ha glädje av fram till medelåldern. Det ena stora mästerverket efter det andra. Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden och Persona. Vilka hisnade filmupplevelser väntade inte 15-åringen!!
De andra kritikerna är yngre. ”Scener ur ett äktenskap”, ”Höstsonaten” och ”Fanny och Alexander” debuterar man med och då är det verkligen nästan slut på nyproduktionen. Men kritikerna är alla unga när de debuterar som bergmanåskådare. Jag tänker mig att situationen för dessa unga människor (betänk att jag är 73) ändå var avsevärt bättre än för mig. Alla gamla filmer fanns ju tillgängliga för den intresserade. Jag betraktade de äldre filmerna som otillgängliga. Och var lycklig när biografen Saga (eller var det Palladium?) hade eftermiddagsvisningar som kallades Smultronstället. Och en vecka visade gamla bergmanfilmer. Då kunde jag se nyss nämnda storheter och dessutom Gycklarnas afton och Ansiktet.
Annars sägs det mycket bra saker. Om Bergman som mansgris och om hans brist på efterföljare. Mattias Oscarsson säger mycket klokt att de verkligt unika konstnärerna blir lätta att parodiera men svåra att bygga vidare på. Jo, Bergman liknar inte mycket i filmhistorien. Victor Sjöström och Carl H. Dreyer, kanhända. Men när jag började se min egen tids franska och italienska storheter var det något helt annat än Bergman. Vilgot Sjöman var ju dock en bra bergmanepigon. Ända tills han blev politisk.
Men Bergman och kvinnorna då? Det finns ett roligt replikskifte mellan Mikael Tapper och Malin Krutmeijer. ”Bara för att man haft en massa brudar behöver det inte betyda att man är en skitstövel”, säger Tapper. ”Och brudarna har ju också haft honom”, replikerar Krutmeijer. Roligt och träffande.
Och det har ofta slagit mig hur älskad Bergman var av sina stjärnor. Kanske vägde sveken och obeständigheten inte så tungt. Mot förmågan att förstå och beröra. Och den där egocentriska koncentrationen på det egna verket som var viktigare än allt annat. Förödande för hustrur som skulle passa barn. Men kanske uppskattades den av skådespelerskor som också älskade sitt förtrollande yrke. Att i detta avseende förstå sina medmänniskor vägde nog tungt till hans fördel.
Det är värre med barnen, påpekar Annika Gustafsson. Jo, där kan det ju aldrig bli någon pakt. Ingen försonande yrkesgemenskap.
Bergmans filmer då? Jag håller med Malin Krutmeijer både om Tystnaden och om Vargtimmen. Tystnaden är svår att ta till sig, den lämnar framför allt en stark känsla av andnöd och klaustrofobi. Det är inte dåligt att kommunicera det. Men de starka effekterna och känsloutbrotten i andra bergmanfilmer kan fungera som spänningslösare. Vargtimmen minns jag också som starkt överdriven. Som om han parodierade sig själv. Men också filmer som Ansiktet, som jag idag tycker är väldigt bra, förvånade mig med sina emotionella knalleffekter. Malin Krutmeijer klagar på känsloutbrotten i hans tidiga filmer. Men har man hört mycket radioteater som barn är man skolad. Man känner inte igen verkligheten. Men den stora och magiska teatern.
Sedan tycker jag inte, till skillnad från Mikael Tapper att Det regnar på vår kärlek tillhör Bergmans bästa bland hans tidiga filmer. Och inte, som Mattias Oscarsson, att Det sjunde inseglet är dammig. Men den är som Hamlet. Den har kommit att bli alltför välkänd. ”Fanny och Alexander” är övervärderad, det håller jag med Mikael Tapper om. Och jag är förvånad över att kritikerna är så försonliga mot Sommarlek, som är en så bedrövlig film.
Men jag är glad att Camilla Larsson nämner Bergmans tidiga konkurrent Hasse Ekman och dennes bästa film Flicka och hyacinter. Han bör nog nämnas när man talar om Bergman. Det går sida vid sida och till sist alldeles skilda vägar.
Intressant är naturligtvis Scener ur ett äktenskap. Mikael Tapper kallar den folklig i någon mening och jag minns att Birgitta Trotzig hade svårt att ta den på allvar. Men jag är inte säker på att den är så folklig. Men samtida. Många kunde känna igen problematiken. För den som, liksom jag, älskade Rohmer var den lätt att älska.
Så på det hela taget. Maken till spännande tankeutbyte. Det var verkligen människor med förstånd på Bergman som diskuterade.
26 april 18
 
Bloggen tar nu paus för parisresa. Tillbaka måndagen 7 maj.