Dessa långa, lata sommardagar ser jag efter solnedgången om mina favoritfilmer. Och jag funderar än en gång på Hasse Ekman och Ingmar Bergman.
Så fort jag blev femton år började jag se alla Bergmans filmer. Jungfrukällan var den första. Och jag var fast från början. Den ena vidunderliga filmen efter den andra, han tycktes ständigt göra sin bästa film. Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Persona – när skulle han sluta att överträffa sig själv? Sedan dess har jag som sagt i efterhand sett alla Bergmans filmer utom ”Sånt händer inte här”. Jag har också sett många av de filmer där han bara skrivit manus, men inte alla.
Hasse Ekman tyckte jag var usel. Beroende på att han gjorde usla filmer just då. Den ena komedin tramsigare än den andra. Jazzgossen tyckte jag om som tidskildring och Bengt Ekeroth gjorde intryck som ångestladdad 40-tals författare. Men det övriga. Fröken Chic, Himmel och pannkaka, Kärlekens decimaler, idel ytligt strunt. Ratataa var naturligtvis en film jag älskade men det såg jag som Povel Ramels förtjänst. På en bänk i en park, som sågades av mina föräldrar, tyckte jag var bra, men spelade naturligtvis inte i samma division som Ingmar Bergman. Det var som att jämföra Wodehouse med Dostojevskij.
Så det är på senare år jag omvärderat en smula. När blir Bergman Bergman? Jag föreslår med ”Det sjunde inseglet” från 1957. Det finns den kvalitetshöjning som skiljer Bergman från den tidige Bergman. Skulle Gycklarnas afton, Sommaren med Monica och Sommarnattens leende alltså tillhöra denna tidigare epok? Man skulle tydligen kunna dra gränsen lite tidigare. Sommarnattens leende är Bergmans mest suveräna komedi. En lektion i kärlek och Kvinnors väntan är naturligtvis inte dåliga de heller. Men Sommarnattens leende är utan motstycke. Hur förhåller sig detta till Ekmans komedier, de tidiga och bästa? Cynismen och beskheten hos Bergman saknas hos Ekman. Hasse Ekman är nog en lyckligare människa. Hans komedier kan vara lite för eleganta. Men ingen av regissörerna har egentligen något försteg här. Det bör också sägas att Bergman ofta misslyckas med sina komedier ”För att inte tala om alla dessa kvinnor” är väl det värsta exemplet. Men tidiga saker som ”Sommarlek” kan också få en att vrida sig av genans. Fast ett allvarligt pekoral som ”Musik i mörker” är naturligtvis värre.
Sommaren med Monica tycker jag är överskattad. Det finns en scen där som cineaster tycker av nyskapande. Men i övrigt är ju de tidiga ”Det regnar på vår kärlek” och ”Hamnstad” lika bra. Och ”Gycklarnas afton” kan tyckas vara en typisk Bergmanfilm med den tidiga Fängelse är bättre och Skepp till Indialand lika bra.
Hur är det då med Ekman? Vandring med månen, Medan porten var stängd och Flicka och hyacinter är tre oerhört bra filmer. Och Flickan från tredje raden konkurrerar med Bergmans bästa komedier fast dess karaktär är så annorlunda. Livshållningen Ekman är en annan än livshållningen Bergman.
30 juli 14