Jonas Lindberg har ännu en felslagen ledare i Kyrkans Tidning där han gissar att hat och extremism fungerar som ett religionssurrogat. Man längtar kanske efter något att tro på, resonerar han. Men det har man ju redan och precis den tro man längtar efter. Det finns ingenting religiöst i den tron. Den tro de sökt och funnit är den som rättfärdigar deras aggressivitet och självhävdelse i en extrem politisk åskådning. Den religiösa dimensionen kommer bara in som en ytterligare bonus av att få sin kamp metafysiskt rättfärdigad. Det gäller jihadister, men inte andra högerextremister. Det religiösa behovet är något annat, en längtan efter något större än människan, efter en mystisk dimension, efter kommunikation med ett högre väsen. Något behov av detta har de knappast, utan har i stället en tro på något annat som tjänar dem bättre.
På en punkt skulle emellertid religion tjäna dem och skulle undantrycka själva den psykiska störning som är en central del av syndromet. Nämligen genom att erbjuda en väg att acceptera sitt livsmisslyckande. Ett misslyckande är inte nödvändigt något som behöver kompenseras. Av Gud är man accepterad som man är. Man behöver alltså inte kompensera det i aggression mot andra. Men på den punkten finns det inget sjukdomsmedvetande.
30 aug.17