Medan jag låg och dog av William Faulkner är alltså en annan bok som handlar om oändlig vedermöda. Men den handlar om mer än så. Den handlar om lojalitet och auktoriteters förmåga att skapa underkastelse. Men den handlar också om lojalitetens motsats, om svek. Och om fromhet, äkta och hycklad. Om fixeringar.
Det handlar alltså om en kvinna som ligger för döden, om hennes död och begravning. Och om den långa transporten av liket. Hennes man har nämligen lovat henne att hon skall få vila bland sina släktingar i Jeffersson. Därför måste man ta liket dit för att efter begravningen gravsätta det där. Där far alltså mannen och fem av hans barn följer med. Det är översvämningar och oväder. Broarna över floden har rasat samman, vid ett vadställe välter man och den äldste sonen bryter benet. Liket i kistan ruttnar alltmer under färdens gång och man förföljs av gamar. När man når fram till Jeffersson och begravt modern hittar fadern en ny kvinna, i huset där han lånade spadarna. Sonens ben har man under resan försökt gipsa och det har gjort saken värre. Det är oklart om han måste amputera benet men det är i alla fall för alltid skadat. En av sönerna, som anlagt en brand hos en familj de rastat hos, blir bortförd till mentalsjukhus.
Det är inte helt lätt att förstå vad som händer. Och man kan grubbla mycket både på de yttre händelserna och de inre sambanden. Historien är alltså berättad genom en serie monologer som bokens personer utför växelvis. Där kommer alla centrala gestalter till tals men även bigestalter, som man möter på färden, får relatera sin lilla del av historien. Min bloggkommentator, Einar Jakobsson, har skickat en länk till sina läsningar av denna bok och De vilda palmerna, för övrigt helt lysande recensioner, som var och en bör läsa. Både min upplagas baksidestext och Einar Jakobsson har missat att barnen egentligen är sex. Det finns alltså två döttrar i familjen.
Den döda kvinnan får bidra med en tillbakablick på sitt liv. Det är en monolog som ligger rätt sent i boken men får tänkas ligga tidigare i kronologin. Där visar det sig att hon haft en lång otrohetshistoria med den pastor som begraver henne. Och det förklarar mycket av de relationer som finns inom familjen. Hon tycks älska en son, Jewell, med en obegriplig kärlek som han inte alls tycks besvara och det är otrohetsbarnet. Som är hennes fjärde barn i ordningen. När pastorn är på väg till hennes dödsbädd är han beredd att erkänna eftersom han tar för givet att han hon annars kommer att förekomma honom. Inför döden måste man bekänna sina synder. Men på grund av ovädret kommer han för sent, när han kommer fram är hon redan död. Hon har inte bekänt och då behöver han inte heller göra det.
Den äldste sonen, Cash, gör hennes kista. Hon kan, när hon ligger på sin dödsbädd, höra honom såga. Han verkar i sina monologer närmast autistiskt inriktad på att såga och mäta och beräkna. Det är därför konstigt att han mot slutet av boken gör ett något annat intryck. Hans yngre bror Darl verkar länge vara den vettigaste i familjen, men det sägs att han av omgivningen anses konstig och det blir alltså han som i slutet av boken blir mordbrännare och interneras. Det är som om Cash i slutet av boken får överta hans roll som bokens resonör. Skall man inte se detta som en brist hos Faulkner, han förändrar en persons karaktär, därför att han fortsatt behöver en någorlunda auktoritativ berättare, får man anta att det finns något annat skäl. Den bortglömda flickan är Cora. Hon är religiös och moraliserande. Hon är det enda av barnen som är gift. Hon är därför inte med vid kisttransporten. Hon har blivit till när otroheten började, men är inte älskarens barn. Hennes man, Vernon Tull, följer däremot med familjen fram till vadstället och katastrofen där.
Jewell, det fjärde barnet, även han en monoman, vars tidigare mödor för att skaffa en egen häst skildras utförligt. Men fadern säljer hans häst för att ersätta de mulor som drunknat vid vadstället. Den yngre flickan, Dewey Dell, är gravid och söker under vägen få ett fosterfördrivningsmedel. Men hon lyckas inte, blir förolämpad och utnyttjad. Och pengarna hon fått av mannen som gjort henne gravid tar fadern slutligen ifrån henne. Och den yngste sonen Vardaman är utvecklingsstörd. Han borrar hål i kistan så att mamman skall kunna andas och skadar då också hennes ansikte. Och den tekniske storebrodern får göra perfekta pluggar för att fylla igen borrhålen.
Det är mycket som på ett rent yttre plan är svårt att förklara. Att den nya frun presenteras som mrs Bundren, vilket är den sörjande familjens eget efternamn och det hus där hon bor kallas mrs Bundrens hus, är mycket förvillande. Hur hänger det samman? Förmodligen att den döda ägde ett hus i Jeffersson och dess hyresgäst presenteras som den nya Mrs Bundren.
Jag släpper det mysteriet och funderar på om fadern hela tiden hycklat. Bundit sina barn med sentimentala haranger. Det var kanske för att skaffa en ny hustru, inte på grund av löftet till den döda hustrun, han var så angelägen att komma till Jeffersson.
22 feb.17