”Blandar begär och minne” heter det i T.S. Eliots Det öde landet. Det där känns välbekant och ofrånkomligt. Det starka känslan av vår och förnyelse har många diktat om och Eliots är inte först med att upptäcka vårens skoningslöshet: ”April är grymmast bland månader”. Det är däremot en tvivelaktig sanning eftersom våren inte kommer så tidigt till Ultima Thule. ”Driver syrener fram ur de döda markerna”. Jag har alltid funderat på var denna april utspelar sig. Efter att ha upplevt mars med sju minusgrader i Missouri tvivlar jag på att det kan vara St Louis. London kan det knappast vara. Troligen är det Paris.
Geografiskt och årstidsmässigt flyttar sedan dikten på sig. Redan i slutet av första avdelningen är det vintergryning i London.
Men åter till våren. Eliots april skulle kunna vara nu. Även om sommaren i Starnbergersee kanske redan har fallit över oss.
När jag gick på fria seminariet en vår träffade jag en man från Uppsala. Jag var förälskad i kurskamrat och våren var bedövande vacker i Botan och Lundagård. Men han var gift sedan längre och han hade inget sinne för Lunds vårar. Våren som han mindes, den fanns i Uppsala. Men för mig blandades begär och minne.
Men när jag träffade Christina många år senare var det höst. Det var inte den lätta dansande våren. Då kunde jag äntligen förälska mig livslångt. När hon skulle flytta blev hon mycket arg på mig. Men hon behärskade sig. Eftersom hon visste att vårt förhållande inte skulle bli varaktigt avstod hon från ett utbrott därför att hon ville låta mig få behålla ett vackert minne. Det kan jag inte tänka på utan att bli upprörd. För mig framstår det som en blandning att romantik och cynism. Det vackra minnet hade gjort mycket ont.
Nå, i februari samma vinter kom jag underfund med hur hon tänkte. Det ledde till en omedelbar brytning från min sida och i två dagar var jag i helvetet.
Sedan fortsatte vi, utan garantier men inte utan hopp. Det hoppet var det enda jag begärde.
31 maj 17