Åsa Beckmans inlägg (slutreplik?) om kulturmannen i DN i går (17 juni) har sina poänger men bör leda till fortsatt funderande. Hon vill gärna visa att en kulturman, inte är vilken framgångsman som helst och därför inte är analog med t.ex mediamannen eller vilken beundrad man som helst, som utnyttjar kvinnornas beundran. Men likheten är större än skillnaderna.
Vi har alltså en framgångsrik man som homosocialt beundras av sina bröder. Och sedan en större krets av beundrande kvinnor. Som beundrar framgången men kanske också en reellt storhet. För jag tror något sådant finns. Och att det finns en korrelation mellan framgång och duktighet inom alla fack. Det är inte alltid helt lätt att skilja det ena från det andra, men det finns förmodligen en skillnad.
Och även om vi måste akta oss för en fåraktig beundran för den tomma glansen så är det inte bättre att avundsjukt förneka all mänsklig storhet.
Men vad är det då för speciellt med kulturmannen? Jo, det är ju att han sysslar med just kultur. Och här får man ju akta sig för kulturchauvinism. Den kulturella människan är djupare än andra och berörs därför djupare av kärleken. Det blir inte ytligt och banalt utan kulturen har en förmåga att beröra djupare. Därför är den kulturella förförelsen, det kulturella utnyttjandet särskilt sinistert. Eller svårare att värja sig mot.
Men, som sagt, delvis handlar det om att söka sina själsfränder. Ridintresserade dras till ridintresserade, och är helt likgiltiga för kulturmännen. Men illusioner och projiceringar undgår ingen. Känslor kan vara lika intensiva och varaktiga även om de uttrycks på ett banalt sätt. I den meningen är känslodjup inget som är förbehållet kulturlivet.
Men är det inte något särskilt med kultur? Jag brukar säga att kultur inte gör oss till moraliskt bättre människor men gör oss rikare och bättre rustade för livet. Kultur är, kort sagt, ett värde. Det är inte det enda som gör oss till människor, som formar våra personligheter, annat kan väga tyngre, men det är en av faktorerna.
Och Åsa Beckman har rätt i att den kommunikativa aspekten av litteraturen väger tungt. Att vi genom skrivande och läsning kan beröra varandra på djupet. Man läser för att bli berörd och när man blir starkt berörd har man funnit en själsfrände. Jag tycker det är en stor tillgång att ha denna möjlighet.
Då finns det en risk för att man förväxlar författaren och verket. Det finns inga stora människor, bara små människor med stora ögonblick, har det sagts. Och verket, när det är som bäst, har tillkommit just i de ögonblick när författaren når det yttersta av sin förmåga.
Åsa Beckman säger att det är kvinnornas delaktighet i kulturskapandet som numera omöjliggör kulturmannen. Kvinnan har förvandlats från objekt till subjekt, hon är inte längre hänvisad till en ensidig beundran. Ändå lever det kvar en och annan kulturman, där parterna förenas av att båda älskar honom. Med Lena Anderssons roliga och träffande formulering.
Annars har jag inget emot kärlek mellan kulturmänniskor. Jag har alltid skrattat åt Werther och Lotte i Den unge Werthers lidanden när Werther griper Lottes hand och utbrister: Klopstock! Dels för att författaren Werther anspelar på numera är totalt bortglömd och dels därför att han har ett så oromantiskt namn. Men visst ligger det en djup glädje i att ha samma referenser och associationer.
Med andra könsroller försvinner problemet. En man kan beröras av vad en kvinna skriver. En längtan efter att också i vardagen få tillgång till en medmänniskas insikter och rikedom kan då födas. Och bör leda till samma varningar för att göra sig illusioner.
Och olöst står Virginia Woolfs problem med ett eget rum. Men det är inte längre enbart ett kvinnoproblem. Livets krav och konstens krav kolliderar. Inte ens klostret kan lösa detta problem, därför att konst lever av liv. Hur ofta har jag inte upprepat något jag läst hos Frans G. Bengtsson som är så outrerat att till och med Bengtsson tar avstånd. ”Leva? Vi måste skriva. Leva, det får tjänstefolket sköta om.” Men jag vet alltså att det är en besvärjelse.
Så man har nog att leva med den konflikten. Och den kan ingen könsjämlikhet råda bot på. Vem eller vad skall jag svika?
18 juni 14