Åsa Beckmans betraktelser över kvinnovardagen
väcker ofta mitt intresse. Den här gången skriver hon om en äkta man som har svårt att acceptera att hans fru blir gråhårig (DN 11 sept.). Eller rättare har svårt att acceptera att hon slutligen har beslutat sig för att acceptera sin egen gråhårighet.
Ty fram till nu har hon färgat håret. Men så till sist finner hon det alltför besvärligt.
Jag är inte riktigt säker på att ens äkta makar har rätt att söka påverka så personliga beslut. Jag minns att jag, som alltid gillat att vara kortklippt, lät håret växa när jag träffade Christina. I min barndom skulle man vara kortklippt och när det långa hårmodet kom var jag redan en liten gubbe. Fast jag gick på gymnasiet. Christina hade däremot alltid gillat att pojkar hade långt hår. Tyvärr blev min anpassning inte så lyckad. Ty jag var inte van att handskas med begreppet lagom långt. Och jag har alltid haft svårt att hålla måttan.
Och Christina hade ett långt och underbart hår. Det var en sorg när hon klippte av det. Vilket hon gjorde just av åldersskäl. Det anses att långt hår endast är vackert på unga flickor. Det har jag svårt att förstå. Men det är ju mera praktiskt och jag vande mig snart.
Problemet för mannen, som Beckman skriver om, att hustruns synbara åldrande, det gråa håret, påminner omvärlden och honom själv, om hans eget åldrande. Jag är inte säker på att det är en honett ambition att vilja framträda som ett ungt och vackert par. Och jag är tacksam för Christinas liberalism i det fallet. Det kan inte vara alldeles roligt att framträda som någon som prenumererat på ett socialfall.
Att acceptera sitt åldrande är naturligtvis nödvändigt. Men det är naturligtvis farligt – och påskyndar åldrandet – att bli så resignerad att man blir apatisk. Så länge man på något plan vill anstränga sig, så länge är man levande.
Men det där med identifikation och integritet är besvärligt. ”Gråten är min när du gråter”, ”jag fryser om dina händer”, det deltagandet är ju viktigt och djupt mänskligt. Men så finns ju viljan att styra och forma, som är mindre sympatisk. Och den hamletska skillnaden mellan vara och
tycks. Att vilja framstå som ung fast man är gammal.
Och en tredje fråga är ens identifikation med sin kropp och sitt utseende. Det är därför som drastiska utseendeförändringar kan plåga en så mycket. Det är svårt när man inte känner igen sig själv.
15 sept.20