Åsa Beckman berättar i sin senaste spalt att hon vill köpa en lyxig parfym (DN 4 dec.). Och inte nog med det, hon vill köpa den i en lyxig butik. Hon blir genast förebrådd för sin irrationalitet av den förnuftiga Nina Björk, som hon har i sällskap. Och berättelsen slutar naturligtvis lyckligt med att Åsa Beckman kommer till insikt om sin dårskap.
Men den bångstyrige läsaren kan inte undgå att känna en viss sympati för denna känsla för det onödiga. Åsa Beckman talar om en varas aura. Vilket väl är de associationer något är förknippat med. Reklam bygger i hög grad på att skapa lustfyllda associationer.
Det har vi väl alla upplevt genom att något förknippas med en annan företeelse (t.ex. obestämda lustupplevelser) eller en annan person. ”Jag har gått här förr, men jag märkte då, inget särskilt med de stenar som jag trampar på.” Men när det är förknippat med en särskild och högt älskad person faller ett magiskt ljus över kvarteren.
Och jag tänker på så skilda företeelser som placebo och pornografi. Placebo – effekten får ju faktiskt människor att må bättre. Och det är en illusion, det enda som förändras är ju medvetandet. Man kan inte bortse från att Åsa Beckman sannolikt blir lyckligare av att köpa en meningslös parfym i en betydelselös miljö.
Och med det erotiskt upphetsande är det ju så att det väcker lust och löften. Begärets tillfredsställande tycks mig inte så viktigt och så starkt bevarat i minnet, som den laddade bilden eller situationen. Ofta sekundligt och snabbt, ett förbiglidande löfte, som väcker lust och längtan.
11 dec. 20