Clemens Poellinger försvarar Svenska Dagbladets kultursida mot ett angrepp från Johan Lundberg (Svd 21 nov.). Som alla förstår så handlar det inte så mycket om Svenska Dagbladet. Johan Lundberg tycker givetvis inte sämre om Svenska Dagbladets kultursida än om andra kultursidor. Det är den nutida förflackningen han är ute efter. Det var bättre på 80- och 90-talet när Lundberg själv skrev på sidan.
Poellinger parodierar Johan Lundberg på följande sätt. ”Vi lever i en tidlös parallellvärld, en fyrbåk i mörka hav där vi icke låta oss bekomma av samtidens bränningar”. Förlåt min svarta själ, men är det inte den hållningen man ofta nog kan längta efter. Poellinger förespråkar i stället en journalistisk attityd till kultur. Jovisst, det är den utvecklingen vi har sett. En kulturjournalist är en journalist som skriver om kultur. Men har man inte nog med journalistik överallt annars i tidningen? Det enda journalistiska som borde krävas av en kulturskribent är förmåga att skriva, medryckande och engagerande. Kunde inte ett viktigt daglig samtal om väsentligheter vara på sin plats, i stället för denna nervösa bevakning av kulturhändelser och intervjuer med efemära kulturkändisar? Där grundlig lärdom premierades framför näsa för det säljbara. Där man samtalade om och med det bästa och djupaste som skrivits, de litterära och filosofiska klassikerna. Och där man sneglade åt samtiden mest för att markera distans. För är det något som saknas i förhållande till samtiden så är det distans.
En annan effekt av journalismen är jakten på läsare. Man måste få så många som möjligt att läsa. Men är det viktigt? Tidningarna måste överleva ekonomiskt i denna svåra tid. Men om man erbjuds detsamma på kultursidorna som i den övriga tidningen, vem vinner på det? Kunde det inte vara så att en annan sorts dagligt samtal kunde fylla ett behov hos tillräckligt många?
Visst, ingen tvingar en att läsa kultursidor. Tycker man att det ter sig förflackat kan man läsa annat. Den klassiska litteraturen kan man alltid läsa på egen hand. Liksom själv söka det svåra och väsentliga. Men nog har det känts bra att intelligenta människor, som en liten del av ens vardag, för en nödvändig och inte alltför tidsbunden diskussion vidare. Ger tips om och väcker intresse för hägrande läsupplevelser. Nog gör ett sådant dagligt samtal att man känner sig mindre ensam.
Nu tycker jag inte man skall vända ryggen åt samtiden. Debatten behövs. Den förs på ledarsidor och opinionssidor och med framgång också på kultursidor. Det är behovet av förfinad nöjesjournalistisk jag inte tycker att det är kultursidornas uppgift att tillfredsställa.
Men visst. Det går inte att ändra på samtiden. Förlagen satsar på säljbarhet och kändisar. Allt fler läsare kommer från lutande tornet i Pisa. Och kan inte förstå vad man skall ha bildning till, när man kan googla. Det måste den folkbildare, som tvingas verka idag, ta hänsyn till. Det är dock ett misstag att tro att den sjunkande och förändrade bildningen har gått ut över intelligensen. Vad kulturjournalismen ropar efter är fler magistrar. Vem tror på allvar att Ebba Busch Thor skulle vara oförmögen att ta till sig August Strindberg, Selma Lagerlöf och Klas Östergren om någon kunde lyfta fram deras förtjänster. I stället för att moralisera över hennes grandiosa obildning borde man inse att det finns en bottenlös sådan också bland dem, där man mist anar det. Att vara partiledare är rimligen att tillhöra en elit. Hur många andra intelligenta och framgångsrika delar då inte detta predikament? Här finns en tomhet och brist att bekämpa.
23 nov. 17