Det klagas nu ofta från högerhåll på att alltför många – liberaler främst – är svartvitseende. I synnerhet gäller detta migrationspolitiken. Det är mer komplicerat, säger högerskribenterna. Det är omoget att se problemen så förenklat. På mig gör högerskribenterna mest ett intryck av slingrande, fastän jag försöker lyssna tåligt. Att så mycket kraft skall läggas på bortförklaringar.
Nå, någonting som Katarina Barrling säger i Svenska Dagbladet i söndags kan ändå diskuteras (12 maj). Det är när hon tar upp nationalismen, som också, på ett enligt henne förenklat sätt, utmålas som ond. Hon skiljer på aggressiv och icke-aggressiv nationalism. Och talar om nationalismens Janusansikte. ”Å enda sidan utvidgar den gränser, genom att skapa en gemenskap som sträcker sig längre än det egna staketet. Å andra sidan drar den upp gränser och stänger ute”. Det där förstår jag inte och tycks mig vara en oklar semantik. En nationalism som sträcker sig längre än det egna staketet bör väl kallas internationalism. Om Katarina Barrling vill säga att en välvillig nationalism kan vidgas till internationalism har hon naturligtvis rätt. Men det är ju inte en stor förtjänst hos nationalismen att den i bästa fall kan slå över i sin motsats.
Men jag blev lite intresserad av hur man skall definiera en oaggressiv nationalism. Betyder att man känner nationell gemenskap utan att för den skull ogilla andra folk. Men vad är det man känner gemenskap med? Och hur tar sig denna lojalitet uttryck?
Känner man sig lojal med det svenska samhället är det väl snarare demokratin man är lojal mot. Kanske tycker man att demokratin har fått en ovanligt lyckad utformning i Sverige? Men då är det fortfarande samhällssystemet man är lojal mot, inte nationen.
Att man älskar den svenska naturen och trivs bäst i öppna landskap, eller vad man förknippar med Sverige? Andra svenskar? Man tycker sig ha mer gemensamt med andra som har samma kulturella bakgrund. Då blir ens kärlek ibland obesvarad. Alla människor med samma kulturella bakgrund älskar inte varandra. Det finns många som tycker det är ointressant med den kulturella bakgrunden.
Tanken är alltså att det behövs en gemenskap för att hålla samman samhället. Men är det inte bättre och mer logiskt att det bör vara kärleken till demokratin. Demokratins förträfflighet kan ju alltid motiveras, man vet varför man är demokrat. Det blir inte ett godtyckligt, därför att det råkar vara vårt och vi råkar vara vana vid det. För demokratin kan man argumentera. Att Sverige är bäst kan lätt betvivlas, rent av av svenskar.
Att den liberala demokratin förutsätter nationalstaten, hör man ofta från högerhåll nuförtiden. Idealt är väl den liberala demokratin universell. Men det är klart att den är lättare att genomföra i mindre skala.
16 maj 19