Jag låg två gånger på sjukhus som barn. Första gången, då jag öronopererades, en månad, när jag var tre år gammal, eller två, berättades det ibland. Andra gången vid fem års ålder i fjorton dagar. Den första sjukhusvistelsen minns jag inte alls, den senare glasklart. Jag tror att jag möjligen var sex eftersom jag minns den så bra. Och vet att språkbruket i min familj är att räkna efter födelsedagar inte efter kalenderår. Det kan alltså ha varit tidigare på den sommaren då jag fyllde sex. Att det var sommar eller åtminstone vår, minns jag.
Jag har naturligtvis alltid varit intresserad av den psykologiska roll detta spelat i mitt liv. Jag vet inte vad psykologerna säger om tidiga traumatiska upplevelser eller hur väl underbyggda deras hypoteser är. Thomas Quick-fallet har ju aktualiserat frågeställningen. Jag har haft föreställningen att ju tidigare än upplevelse är, desto djupare går den. Men kanske stämmer i stället intuitionen att det är först när man begriper vad som sker, som det blir verkligt hemskt. När man förstår, men ännu inte har medel att handskas med det. Dock måste man minnas för att kunna bearbeta. Man kan alltså inte få fram i minnet tidiga händelser. Spelar de ändå en roll eller bör man resonera: ”det man inte minns är verkligen borta”?
Jag minns att man vid den senare sjukhusvistelsen berömde mig för mitt förbättrade beteende. Vid det första tillfället hade jag nämligen spytt när man kom in med maten. Detta tyckte jag mig då minnas, men mindes jag verkligen? Eller framkallade berättelsen en fantasibild? Jag tycker mig visserligen minnas själva operationen, men där är jag också osäker. Det kan vara att jag i efterhand föreställt mig en operation. Det kan vara så att ett fragment av ett minne har fastnat vid själva förståelsen av ordet.
Vare därmed hur som helst. Det intressanta är att den senare sjukhusvistelsen är ett trauma i sig men möjligen också en upprepning av ett trauma. Det är väl troligt att ett moment av skräck och obehag från förra gången fanns kvar hos sexåringen. Jag minns att jag grät och släpades bort av sjukhuspersonal och att man la mig i en spjälsäng som jag inte kunde ta mig ur. Jag vrålade och skakade galler, obestämt hur länge. Och jag minns att jag blev så trött att jag somnade, utmattad av så häftiga sinnesrörelser. Men jag tänker nu att sömnen också kan ha varit en alternativ flyktväg från en outhärdlig verklighet.
När jag vaknade fann jag mig i mitt öde. Jag har många gånger tänkt att här grundlades uppgivenheten som livshållning. Det tjänar ingenting till hur mycket du vill, det blir som det blir i alla fall. Men det är ju så mycket annat som påverkat mitt liv. Jag var sex år yngre av mina inbördes jämngamla syskon. Jag blev mycket överbeskyddad. Jag har tänkt att denna upplevelse av min förtvivlan var mycket svår för min mamma. För föräldrar är det skonsammare att lämna ett litet barn, som ingenting begriper, än att lämna ett barn som förstår vad som sker och tydligt ger uttryck för sin paniska skräck. Oavsett om barnet kanhända skadas mer av det förra. Ett barn som man tvingats svika så, kan i fortsättningen inte nog kompenseras. Så kommer också min fortsatta barndom att gå i den inlärda hjälplöshetens tecken. Och hotet om förnyade sjukhusvistelser blir kvar till trettonårsåldern.
För den som tror att min skildring är överdriven kan jag berätta att när min mamma kom för att hämta hem mig mötte jag på vägen ut ett annat barn som gråtande släpades i väg. Det gjorde ett starkt intryck på mig och blev en bild av livet. Idag jag, i morgon du.
När jag var åtta år skulle jag på nytt läggas in på sjukhus men mamma övertalade dem att låta bli. I stället skulle jag två gånger i veckan besöka sjukstugan, i den lilla stad, där jag bodde, och få sprutor. Det minns jag som något obehagligt, men ingalunda traumatiskt. En förnyad sjukhusvistelse hade jag upplevt som en katastrof.
Det är lätt att skylla ifrån sig. I vilken mån är jag ansvarig för den blandning av feghet, bekvämlighet och livsskräck som kännetecknar mitt liv. Ordet trauma kan tyckas överdrivet och jag har använt det i brist på bättre. Man kan lugnt säga att jag anpassade mig till sjukhusrutinerna. Här fanns de dagliga sprutorna, matrutinerna och efter maten hämtade små flickor fram byggklossar till mig, så att jag kunde leka. Flickorna var i treårsåldern och fann det uppenbarligen kul att ha denna uppgift. Själv var jag ju sängliggande, de kunde tydligen gå uppe. Jag minns ingen stark hemlängtan eller stark förtvivlan. Jag höll disciplinerat tillbaka alla känslor, det gällde att uthärda. Hur ofta har inte mitt liv handlat om att tiden skall gå, en längtan efter att det skall vara över. Livet är ett problem och inte en möjlighet. När jag ser på mina syskon präglas de av ängslan, inte av uppgivenhet. Det ger en alternativ förklaring till min uppgivenhet. Uppgivenheten som livshållning för att slippa ängsligheten som livshållning.
9 dec.13