”Bannlyst prästinna” hette Anna Rydstedts första diktsamling. Den kom 1953. Det handlar alltså om någon, som ville bli präst och den stora besvikelsen över att denna väg var stängd. Och det var för Anna Rydstedt en stor befrielse att få vänner bland författarna, som accepterade henne och där hon kunde få uppskattning och beundran för sina insatser. Jag har funderat på hur det hade varit om prästämbetet stått öppet för henne. Hon var en mycket plikttrogen människa och uppenbarligen kunde hon försörja sig som folkhögskollärare. Hon hade väl blivit en diktarpräst som sin samtida Ulf Söderlind. Men det är fascinerande med en stor diktare som egentligen hade velat bli något annat.
”Utan betyg i exegetik” heter Anna Rydstedts bidrag till striden om kvinnliga präster. ”En utomordentlig dikt”, säger Jan Olov Ullén. Men för mig framstår den som exempel i vilket underläge anhängarna till kvinnliga präster måste ha i ett teologiskt klimat präglat att traditionalism och bibeltrohet. Traditionalismen, ämbetssynen, talar mot kvinnliga präster, bibeltolkningen blir en strid mellan vetenskapliga experter. Och vid den tiden dominerade tolkningen att Bibeln var mot kvinnliga präster. Ändå kan vilken semantiker som helst säga att intentionstolkning är vansklig och tolkningen av tvåtusen år gamla yttranden är vanskligare. När traditionen och experterna säger samma sak så återstår det bara att beklaga sig och hänvisa till sin levande tro på Vår Herre i Kristo.
Att andra experter senare börjar säga något annat förändrar inte alla tolkningars vansklighet.
Felet är förstås att man vid den här tiden inte ville inse att den levande guden kommunicerar med de levande människorna genom dem som varit döda i tvåtusen år. Det är inte otänkbart att bibelförfattarna inte förstod så mycket, begränsades av sin tidshorisont och därför ofta tänkte fel. Det är först när man besinnar att en allvis Gud i Bibeln kommunicerar med mindre vetande människor genom människor som är ännu mindre vetande, som perspektiven klarnar.
13 juni 14