Det är intressant att iaktta den vilsenhet som sprider sig bland våra kulturkommentatorer inför bråket i Svenska Akademien. Här pågår en konflikt inom Akademien som är svår att sätta sig in i. Två falanger står mot varandra. Vad skall man tycka om det? Ja, man kan avfärda hela saken som ett ovärdigt sandlådesbråk, så slipper man tänka efter och ta ställning. En suverän fnysning räcker.
Det är så vitt jag förstår den hållning som Björn Werner i Göteborgs – Posten (11 april) intar. Transparensen är inte bra för Akademiens anseende. Mystiken försvinner från Akademien, avförtrollning hotar. Flera skribenter i landsortspressen går på samma linje.
Eller man kan göra som Maria G. Francke i Sydsvenskan (13 april) att förvandla det hela till en könspolitisk strid. Två kvinnor Sara Danius och Katarina Frostenson har beslutat att avgå. Det är inte bra, det är ju männen som skall avgå. Då har man ju inte förstått vad striden handlar om. Maken till slapp analys!
Och vad handlar den om? Att Svenska Akademien har blivit svårt diskrediterad av kontakterna med kulturprofilen. Några med Sara Danius i spetsen har velat rejält sanera. Och hon har haft stöd av en minoritet. Nämligen de som röstade för Katarina Frostenson uteslutning. Denna omröstning hade aldrig behövt äga rum om Katarina Frostenson självmant hade avgått. Men det skall sägas att det länge hävdats att det har varit omöjligt att få avgå. En vänlig tolkning är att det är det som förklarar Katarina Frostenson senfärdighet.
Men ligger det då inget i Stina Otterbergs fråga (DN 12 april). Varför skall en hustru ställas till svars för gärningar som begåtts av hennes man? Är inte Katarina Frostenson i själva verket dubbelt drabbad. Dels har hon en så gräslig man, dels vill man att hon lämnar Akademien. Ett typiskt kvinnligt offer, närmast att betrakta som snövit. Denna vädjan har tydligen inte förfelat sin verkan. Medan Horace Engdahl bara dragit på sig kritik för sitt påstående att Sara Danius är den sämsta ordföranden i Akademiens historia, har hans lojala kvinnliga livskamrat lyckas bättre med att vädja till kvinnohjärtat.
Svaret är att ingen människa är en ö. En närstående kan agera så att man hamnar i en situation där man tvingas välja att avgå. I det här fallet mellan sin man och Svenska Akademien. Det är grymt av hennes man att ha försatt henne i denna situation, men nu har han gjort det. Hennes man har nämligen diskrediterat Svenska Akademien och så länge han är ingift i den är inte förbindelserna helt och hållet brutna. Han kan fortfarande stoltsera med de band han har till Svenska Akademien. Därför var det Katarina Frostensons plikt att avgå, såvida hon inte ville skilja sig från sin man. Det är hennes val och hur hon än väljer bör hennes val respekteras. Det enda som inte är respektabelt är att låta bli att välja.
Och nu har hon gjort det självklara och det enda man kan invända mot det är att det kommer sent.
Och nu återstår frågan. Hur skall Horace Engdahl bete sig? Han var så vitt jag förstår nära vän med kulturprofilen. Med sina vänner kan man bryta, här finns åtminstone inte några formella band. Men hade Horace Engdahl en stark hederskänsla så skulle han välja att avgå. Något sådant har man emellertid hittills inte sett minsta spår av.
Striden handlar alltså om att vilja sanera eller att vilja sopa under mattan. Sara Danius har velat sanera och hon har fått ett visst stöd. Sopa under mattan – falangen är den som inte velat offra Katarina Frostenson. Att man sopar under mattan är tydligen bekvämt för ganska många ledamöter.
13 april 18