Muslimernas klädedräkt, hälsingsseder och bönerop har väckt stor debatt i det toleranta Sverige. Då är det befriande när Niklas Orrenius i Dagens Nyheter (27 maj) tar upp frågor som verkligen är viktiga och kontroversiella.
Det gäller muslimföddas frihet att lämna sin religion. I Niklas Orrenius reportage är det många som vittnar om svårigheterna. Och han frågar också två förhållandevis liberala och inflytelserika imamer om deras syn på saken.
Varför är det så svårt att lämna islam? Människor från muslimska familjer kan vittna om utstötning. Vi har hört att det är dödsstraff på att lämna islam. Samtalen med imamerna ger klarhet på vissa punkter.
Metafysiskt förhåller det sig så, att man kan få Guds förlåtelse för allting. Det enda som inte kan förlåtas är avfall. Det medför med nödvändighet helvetet.
Vad gör man då om någon av ens närmaste avfaller? Imam Salahuddin Barakat i Malmö tillfrågas. Ja, man får inte hota med att beröva avfällingen livet, än mindre naturligtvis verkligen mörda. Det är helt orimligt i ett samhälle som det svenska. När är det då rimligt?
Ingenstans, som världen nu ser ut, säger imamen. Men om man tänker sig en islamisk idealstat. Då skulle å andra sidan nästan ingen lämna islam, förhållandena var ju idealiska. Här närmar det sig en paradox. Varför skall man straffa en handling som ingen har lust att göra? Det är väl en typsituation på att straff inte behövs.
Är det rätt att stöta ut den som lämnat islam? Ja, den friheten måste man ju ha, man väljer själv hur man vill förhålla sig mot andra. Det kan te sig grymt att handla så mot sina egna barn. Men alla måste fä välja. Det finns ingen rättighet att inte bli bortvald.
Och här har vi något som ofta blir följden av en alltför stark tro, muslimsk eller annan. Någon slutar tro på Gud och helvetet. De närmaste tror att Gud då måste döma hen till helvetet. Att se sina barn gå under i denna världen är svårt. Att se sina barn gå mot evig fördömelse är svårare. Men blir saken bättre av att straffa även jordiskt?
Och som jag ofta varit inne på när jag diskuterat kristendom. Är det rimligt att man får metafysiska straff för ett försanthållande? Vem är den Gud som är sådan? Kanske, kära imamer, finns det goda skäl att inte tro på Gud.
Imam Salahuddin Barakat vänder sig mot att det skall normaliseras att lämna islam. Men det måste det väl göra om islam skall kunna bestå som religion i en sekulär stat. Att människor som tänker och läser och utvecklas måste ha sitt fria val är en grundpelare i en liberal demokrati.
Imam Abd al Haqq har stora svårigheter när han ställs mot väggen. På profetens tid var det ett sätt att straffa förrädare. En sorts krigslag. Då borde den inte gälla i en annan historisk situation, kan man tycka. Abd al Haqq försöker då säga att eftersom muslimerna har låg status i det svenska samhället så är ett avfall ett avståndstagande från släkt och familj. Fromma bortförklaringar för att försvara teologiska orimligheter.
Som sagt. Det här är viktiga frågor. Det förefaller den utomstående som om avfallsregeln är obsolet. Det är inte riktigt bra när fromheten kräver av en att man lever som fiende till den liberala demokratin. Så mycket mer som denna konstiga regel knappast kan vara religionens kärna.
29 maj 18