Sent upptäckte jag Jane Austen. Varför hade ingen berättat mig om henne? Det hade ju passat mig som hand i handske när jag skrev i Lundagård. Men vad spelar det för roll när man får sina läsupplevelser? Inte sörjer jag över att jag var tjugotre innan jag läste Dostojevskij. Det viktiga är att man får de stora litterära mötena. Tidpunkten spelar ingen roll.
Men med åldern inser man sambandet mellan tid och liv. Förlorad tid är förlorat liv. Och nu tar det snart slut.
För att bättre minnas Jane Austen skrev jag en blogg om var och en av hennes böcker. Men en bok hoppade jag över: Emma. Det var den bok som minst hade tilltalat mig. Dels är den längre än de andra, dels fann jag att satiren övervägde över romantiken i denna bok. Inte riktigt den perfekta blandning, som jag tycker är så betagande hos Jane Austen. Men nu har jag läst om den, tillfälligt trött på biografier och i längtan efter en klassiker att sätta tänderna i.
Här finns ett intressant problem. Hur förhåller sig Jane Austen till sin hjältinna Emma Woodehouse? I början tänker jag att det är en ren satir. Det här är ju en förskräcklig människa, ännu ett träffsäkert porträtt av en medsyster som Jane Austen är så bra på att leverera. Den här hjätinnan älskar att gifta bort människor med varandra. Vill gärna styra så att rätt person får rätt person. Och då tänker jag förstås, kan det vara ett kritiskt självporträtt? Singelpersonen Jane Austen som tycker det är roligare att tänka ut intriger än att ägna sig åt sitt eget liv. Som hittar på allt mer intrikata förvecklingar och lustfyllt leker med sina litterära gestalter. Och kan det vara så att det satiriska självporträttet under romanens lopp viker för inlevelse och sympati? För att gestalta ännu en av Jane Austens önskedrömmar.
Varför är Emma Woodehouse så förfärlig då? Jo, hon hittar en vän som inte har det lika väl förspänt socialt som hon själv. Henne gäller det att gifta bort med en lämplig person, att för hennes räkning fånga någon som står högre på statusstegen. Att det handlar om att finna en tillräckligt välbärgad man kan synas en nutida läsare cyniskt. Men, rätt betänkt, statushierarkin finns fortfarande, den är bara inte inkomstgraderad. Så cynismen är inte tidsbunden.
Liksom man naturligtvis måste betänka att äktenskapsmarknaden för kvinnor fick fylla den funktion som utbildning har idag. Det var den enda vägen till ett materiellt bättre liv.
Nå flickan är lite förtjust i en hederlig och allvarlig men inte så välbärgad man. Emma måste genast få henne att sluta tänka på den mannen genom att föreslå ett bättre alternativ. Det finns en präst som vore ett materiellt lyft på ett annat sätt. Emma försöker alltså uppmuntra dem att intressera sig för varandra.
Och prästmannen verkar intresserad. Emma målar väninnans porträtt och prästmannen verkar till sig av intresse. Tills det fruktansvärda avslöjas att han egentligen är intresserad av Emma själv.
Emma blir då ytterst indignerad. Hur kunde han vara så förmäten att han aspirerade på henne, som står så mycket högre på statusstegen? Hon är alltså indignerad över att han gjort samma cyniska kalkyl som hon själv.
Och nu står hon med en förkrossad väninna. Och hon måste hitta någon annan åt henne för att hon skall kunna komma över sin förlust.
Nå, det kommer en ung man till byn, charmig och slarvig, och Emma blir först en smula betagen i honom. Och han flirtar också med henne. Men sedan inser hon att hennes känsla inte går särskilt djupt och tänker att det kan vara en lämplig man för väninnan. Så mycket mer som han räddar väninnan när hon blir överfallen. En så romantisk episod måste ju väcka ömsesidig kärlek. Men han är i själva verket hemligt förlovad med en annan och har uppvaktat Emma för att blanda bort korten. När detta avslöjas blir väninnan inte alls förkrossad. Hennes tal om att en hjälte har räddat henne, syftar i själva verket på en man som bjudit upp henne när hon på ett skamfullt sätt har blivit övergiven på dansgolvet. Det är honom hon är intresserad av, inte den charmiga slarven. Då blir Emma lite svartsjuk. Och upptäcker vad just den mannen betytt för henne.
Och nu är vi tillbaka vid Jane Austens önskedrömmar. Hennes idealmän är de som kan te sig burdusa och otrevliga. De som inte är inställsamma, utan i stället säger beska sanningar. Hur skall man annars kunna bli en bättre människa? Och det blir naturligtvis Emma som får honom. Och det satiriska porträttet blir i stället en moralisk historia. En utvecklingsroman om någon som kommer till insikt.
Och väninnan? Hon gifter sig med den karlen som hon först, ännu inte under påverkan, spontant tyckte om.
Men det vittnar om Jane Austens lekfulla realism att inte ens den förbättrade Emma kan undvika att falla för gamla frestelser. En annan vän får ett barn och genast tänker Emma, att det kunde ju vara lämpligt att den nyfödda i sinom tid gifte sig med någon av hennes systers barn. Det går liksom inte att låta bli sådana tankar.
28 sept. 20