Athena Farrokhzad har haft ett sommarprogram i radio som dragit på sig åtskilliga anmälningar till radionämnden. Och den ena liberala ledarskribenten efter den andra har gått i taket. Jag tycker det är utmärkt att hon har fått komma till tals och hon är nog ganska representativ för dagens intellektuella vänster. Vilket också visar sig i att hon har blivit flitigt applåderad på kultursidorna. Varför inte lyssna och argumentera, i stället för att försöka tysta?
Man kan väl säga att nackskott inte var någon bra idé ens på 60-talet. Att proggkulturen är en del av kulturarvet är sant, men det brukar inte vara tillåtet att reproducera kolonialt och rasistiskt gods ur kulturarvet. Knappt ens med ett uttryckligt avståndstagande. Varför vänsterns kära gamla nackskott skall vara ett undantag är svårt att förstå. ”Skjut de galna hundarna”, brukade kamrat Stalin och hans anhang säga. Och det var väl inte så snällt.
Det där Brecht-citatet som inleder programmet om det oanständiga om att tala om träd, känns också som en gengångare. ”Jag kan på grund av tidshändelserna inte tala om träd” blir lätt till ”Och det bör inte du heller göra”. Och det sa Aftonbladets recensenter gång på gång under vietnamkrigets tid. Det fick många diktare att tystna och resten att skämmas över att de sysslade med litteratur. Johan Svedjedal tycks mena att den litteratur som blev kvar inte var så dålig. Och det beror naturligtvis på hur mycket man begär. Vad som hade kunnat åstadkommas i stället vet man ju inte. Men själva ofriheten i klimatet var plågsam.
Det är lite smärtsamt för en vänsterliberal att se att vänstern har stulit antirasismen och kampen för sexuellt likaberättigande ifrån oss. Det var den kampen för minoriteterna och individerna som vi hade som motvikt mot vänsterns tal om de många människorna, klasskampen och majoritetens befrielse. Så det har åtminstone ändrats, minoritetskampen har blivit något mer än en borgerlig perversion. Men tvärsäkerheten och fanatismen är den samma. Och samma ändamålet helgar medlen. Jag undrar om den där sekteristiska miljön i Malmö är särskilt befordrande för fördjupning och växt. Ibland finner jag inhumaniteten hos Farrokhzad betänkligt lik den hos Jan Myrdal.
När jag hör sekterister tala, tänker jag på att de nästan inte alls argumenterar. Det är liksom inte deras ambition. De vill positionera sig, slå fast, markera. Det har egentligen inte ambitionen att säga något som kan vara tänkvärt för någon. Som kan skapa tvivel hos meningsmotståndarna eller komplicera för dem som instämmer. Förändra debatten, skapa nya öppningar. Det de säger har inga andra ambitioner än att bekräfta och dissa. Det skall framkalla applåder och visslingar, inte tankar. Provocera och få människor att trycka på gilla-knappen. Och där kan man väl säga att Athena Farrokhzad lyckades över hövan den här gången. Det kan nog i sin tur fungera självbekräftande. Men jag tycker det är för lite.
28 juli 14