Min vana trogen återvänder jag till mina ämnen. Jag diskuterade förra veckan begreppet ”helighet”. Det tycks mig behöva utredas ytterligare. Vad är det – och hur skall man se på andra människors heligheter?
Det tycks alltså betyda något upphöjt och oberörbart. Och har jag rätt är det förbehållet religiösa människor.
Maria Küchen skrev i Dagen i förra veckan (21 jan.). ”Vissa som inte tror på Gud föreställer sig att inget är heligt, men varje människa, även den mest inbitne ateist, har gränser i sitt liv kring sådant som inte kan kränkas utan att det gör ont”.
Visst kan man ha djupt kända värderingar, visst kan man reagera med ursinne mot översitteri, intolerans och naken inhumanitet. Kan man kalla humanitet och tolerans heliga? Så kan man välja att prata, det strider inte mot hur vi vanligen uttrycker oss. Men jag tycker det är något i grunden annorlunda än att ha något upphöjt och oberörbart.
Vi minns det från muhammedkarikatyrerna. ”Ni talar om yttrandefrihet, men skulle ni tillåta att någon hånade förintelsen?” Men det är, med förlov, en annan sak. Man flinar inte åt medmänniskans lidande, man skrattar inte gillande med översittare och bödlar. Man skulle givetvis reagera lika hårt om någon valde att skratta åt slaktade och massakrerade araber. Men för mig är det konstigt att påstå att den som skattar kränker något heligt. Jag tycker snarare hen kränker något mänskligt.
Har vi rätt att kränka andras heligheter? Svårt att säga. Rätten att häda är kanske viktig om den enes helighet för den andre symboliserar ett förtyck. Hädelseparagrafens upphävande tycks mig vara ett civilisatoriskt framsteg. Att häda i oträngt mål förefaller däremot både onödigt och grymt. Drabbar det människor i underläge - till och med det måttliga underläge det innebär att vara en minoritet – har det karaktär av översitteri. I ett sekulariserat samhälle har det mesta hädandet kommit att få den karaktären.
Göran Rosenberg i Expressen (20 jan.) hade en intressant artikel i ämnet som fått en lika intressant replik från Mats Skogkär i Sydsvenskan (22 jan.). Det är nog viktigt att man skiljer den moraliska frågan från den legala. Yttrandefrihet måste råda. Hur man vill använda den är en annan sak.
Men jag skulle vilja veta vad denna känsla av helighet är för något och hur den kan motiveras. Kanske kan man säga att religionen som fördjupad verklighetstolkning är begriplig för mig men inte som vördnad för öververklighet. Är det kanske bara psykologiskt intressant eller har frågan en vidare relevans? Det frommaste jag hört är ett slagord från 68: ”Ner med Gud i skiten”. Jag tycker det är att vackert sätt att beskriva inkarnationen. Kanske är begreppet helighet bara ett uttryck för en religiös högmodstradition. Men det kan också, som så ofta, hända att jag förbisett något.
26 jan.15