Åter om Eva Berg
I somras bloggade jag om Eva Bergs ”Klarnande april” och funderade över hennes förhållande till nationalsocialismen. Nu har jag lyckats få tag i Bibi Jonssons ”Bruna pennor” som handlar om svenska kvinnliga nazistiska författare. Hon fritar Eva Berg från att vara organiserad nazist men påpekar att hon använder sig av nazistiska teman. Debutboken ”Ungt äktenskap” handlar om att en arisk militär, skidlärare och atlet får befrukta en frisk och sund arisk kvinna. Kvinnan kan nämligen inte få livsdugliga barn med sin sjuklige man. Bibi Jonsson ser det som en direkt illustration till nazisternas Lebensborn – projekt. Den människoavel på raslig grund, som nazisterna ägnade sig åt.
Det är allt som står om den boken hos Bibi Jonsson. Det hade varit intressant att få en mer utförlig analys. Varför berättar författarinnan detta och vad är hennes känslor och hållning till det hon berättar? Bibi Jonsson påpekar att Eva Berg kom ut på Bonniers, vilket inte är någon garanti mot nazistiska sympatier men väl inte direkt talar för. Enligt Bibi Jonsson. Bibi Jonsson tycks alltså inte säker på huruvida Eva Berg är sympatiskt inställd till det hon berättar. Men varför berättar hon det annars, utan tydligt avståndstagande, kan man väl ändå fråga. Kan det finnas någon annan rimlig förklaring än sympati? Kan man tänka sig att hon vill skriva en intressant historia utan ställningstagande? Det är alltså svårt att tro att Eva Berg var helt utan sympatier för nazismen på denna punkt.
Själv finner jag det synnerligen intressant med ett tidsklimat som samverkar med de nazistiska idéerna. Är det tidsklimat, som nazismen uppstår ur, och som i sin tur påverkas av nazismen. Det finns naturligtvis sådana influenser långt inne också bland deciderat antinazistiska personer. Jag tänker på sådant som ett föraktfullt ifrågasättande av nazistledarnas egen rasrenhet. Hitler och Goebbels, som ingalunda framstod som några blonda bestar. Så hette det ofta. Att det gamla konservativa klassföraktet användes mot nazisterna var inte på samma sätt inkonsekvent, men naturligtvis föga sympatiskt. Det är en överklasshögerns förakt för en populistisk höger. Hitler var bara vicekorpral.
Antisemitismen var inte enbart kopplad till nazismen och kunde alltså finnas också bland nazismens motståndare. För att inte tala om att antiantisemitismen var svagt utvecklad. Bland nazismen sympatisörer fanns det många som var tveksamma till antisemitismen. Viket också ledde till att anklagelsen för bristande renlärighet i de nazistiska sektstriderna, ofta handlade om antisemitismen.
Men arvshygien och rashygien är naturligtvis centrala nazistiska idéer som det blir intressant om man spårar också utanför kretsen av organiserade nationalsocialister.
Jag har sett anspelningar på rasrenhet också hos Vilhelm Moberg. Visserligen en enstaka gång, men dock. För att inte tala om Pär Lagerkvists egendomliga antirationalism. För att nämna två kämpande antinazister.
27 aug.14
11 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: DN och Dostojevskij
Nästa inlägg: Långt från Limhamn
(3) Evas dotter Mikaela Leckius ställer sig spontant helt främmande till dina spekulationer. Hennes mamma var ingen konservativ person, och sådant som MRA fnös hon åt. Liksom maken Curt var Eva anglofil. Själv minns jag min mormor som en skarp och mycket iakttagande person, med en påtaglig rättskänsla och en hel del syrlig humor. Att Eva Berg på något sätt under någon tid skulle ha känt sig dragen till en ideologi som bygger på likriktning, underkastelse och betydligt värre saker än så, känns lite som att spekulera i att Lisbeth lät mörda Olof.
Tankegods, teman och termer driver förvisso alltid omkring, med tidsandans hjälp. Jag kommer att tänka på en fascinerande scen i Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen (2014). Där håller Eyvind Johnson mitt under brinnande världskrig ett nazikritiskt föredrag på Stadsbiblioteket, men blir ändå av en observant ung läsare konfronterad med det faktum att han ofta tillskriver sina romanfigurer ”själslig och moralisk kvalitet efter kvaliteten på deras utseende.” Diskussionen blir minst sagt animerad, men romanens Johnson drabbas av insikten att saker kan sippra upp genom trossbottnen som inte ingår i författarens medvetna värdegrund.
Med hälsningar från din gamla hemstad,
Niklas Törnlund
Broder!
Jag har funderat lite till. Din mamma var alltså mellan nio och femton år under kriget. Då är man ganska stor och kan knappast bli hur lurat som helst. Det är förstås osannolikt att man håller på Tyskland om tyskarna hotar familjen.
Förvåningen över den nazistiske översättaren kan bero på att man kände hen som antinazist. Och drog tillbaka när man kom underfund med att även hen fallit till föga.
Det var inte bara ideologiskt rättrogen litteratur som översattes. Allt som inte var direkt stötande kunde komma ifråga. Det var, föreställer jag mig, också bra med Sverige, som var neutralt. Då läste man åtminstone inte fiendens litteratur.
Hur hennes "feminism" går
ihop med nazisternas kvinnosyn kan man förstås undra. Men så noga var det väl inte. Och särartstänkandet var väl rätt utbrett också utanför nazismen. Så handlar det inte om debutverket är det ingen fara på taket.
På grund av nazismens motsägelsefullhet var nonkonformister ofta nazister. Kollektivism och övermänniskokult, moralkonservatism och moralnihilism. På den grunden kan inga säkra slutsatser dras.
Tuus Lars Westerberg
Sanningen är definitivt vad alltsammans handlar om, där är vi eniga. Men nej, jag är inte ute efter att ”försvara mormor” eftersom jag ärligt och uppriktigt inte anser att det finns något egentligt case mot henne. Jag noterar dina intryck av några teman i två av Eva Bergs romaner, och ska naturligtvis titta närmare på det. Men i sak kvarstår min ursprungliga reaktion att ditt huvudpåstående – att hon ”stod nationalsocialismen nära” – är befängt. För säkerhets skull har jag vridit och vänt på det med mamma, som växte upp med Eva under åren 1930-48, och vi har pratat med svärsonen Jan Mizerski som hade mycket kontakt med henne fram till hennes död 1980. Löjligt, var dessvärre ordet han använde om ditt utspel.
Samtidigt får man väl försöka se diskussionen från den positiva sidan. Efter ett tips från mamma ser jag fram emot att läsa Nobelpristagaren och antinazisten Sigrid Undsets ”Tilbake til fremtiden”, där hon berättar om flykten 1940 till Sverige. Kanske nämner hon där hur hon väl framme i Stockholm söker upp sin författarvän Eva Berg. Och Undset var varken den första eller sista Norgeflyktingen som figurerade i mina morföräldrars liv under krigsåren.
Vänligen,
Niklas
Lars, tack för ett värmande inlägg. Jag har aldrig trott att dina resonemang varit illasinnade – det vore en agenda som jag har svårt att förknippa med dig;) Min vokabulär har jag försökt filtrera, ordet insinuationer tror jag inte kommer från mig – men strunt samma. Visst har du vägt för och emot på ett sympatiskt sätt i din framställning, men när den springande punkten är så pass laddad som en anklagelse om nazianknytning, så blir det hela väldigt överrumplande och obehagligt för oss som kände Eva Berg väl.
Jag kan tänka mig att den unga debuterande författarinnan – som man sa när det begav sig – var en antenn för idéer i tiden i början av 30-talet, varav en del i vår upplysta backspegel framstår som klart suspekta. Min gissning är att den mognare Eva efter sin upprivande skilsmässa långt senare helt enkelt väljer att bortse från sin nye partner Waldemar Hammenhögs politiska förvillelser.
Summa summarum: riktigt färdiga blir vi aldrig med den här epoken. Särskilt inte vi svenskar, som naturligtvis är på den kroniska efterkälken när det gäller självgranskning och genomlysning. Vår diskussion har väckt tankar och jag återkommer gärna ifall jag får upp några givande spår.
Allt gott,
Niklas Törnlund
(2) Min mamma, översättaren Mikaela Leckius (f. 30), minns ännu vilket rabalder det blev i Nockebyvillan när det framkom att Evas tyska översättare var nazist. Eva – i det läget en framgångsrik författare av vad som kom att kallas ”borgerliga kvinnoromaner” (protofeministiska, om man så vill) – avbröt omedelbart samarbetet. Detta var sannolikt i början av 40-talet.
Evas och Curts äktenskap kraschade omsider, av högst privata skäl, cirka 1948. Sedan hände det som förmodligen mest av allt ligger min mormor i fatet. Hon träffade författarkollegan Waldemar Hammenhög, och de blev ett par under en period på kanske drygt ett decennium. Själv minns jag Walle, som han kallades, som en lågmäld och vänlig farbror – och när jag nu får klart för mig att han under en period hade varit medlem i en organisation grundad av Per Engdahl, blir jag genuint förvånad (även om jag förstås varit medvetet om att han gjort sig skyldig till en karaktärsteckning baserad på antisemitiska schabloner i succéromanen Petterson och Bendel 1931). Mer vet jag helt enkelt inte om detta; annat än att Eva och Walle uppenbart förenades av ett andligt sökande som omsider förde dem bägge till katolicismen.
Nu går jag in för landning och säger detta: att reflektera och spekulera är naturligtvis principiellt helt OK. Man när man försöker baxa en framliden författare i riktning mot en moraliskt oerhört besudlad position – då bör man verkligen se till att underbygga sitt resonemang betydligt bättre. Din framställning är ju genomgående ett läggspel med vad du uppfattar som indicier – och när dessa pekar i ”fel” riktning antyder du att förklaringen är rökridåer eller kappvändning från Evas sida. Här skulle jag nog vilja efterlysa lite självkritik, Lars.
(1) Bäste Lars,
Som du vet har jag många positiva associationer kring din penna. Det var därför minst sagt överrumplande när en släkting nyligen uppmärksammade mig på dina skriverier kring min mormor och författarkollega Eva Berg (1904-80). I bloggformatets frizon spekulerar du kring hennes politiska hemvist. Jag uppfattar det som att din primära källa är din icke namngivna moster, som i ett ospecificerat sammanhang ska ha påstått att Eva ”stått nationalsocialismen nära”.
I övrigt bygger du din framställning på subjektiva förnimmelser under läsningen av en av hennes många romaner, plus det faktum att hennes författarskap – mycket marginellt –figurerar i litteraturvetaren Bibi Jonssons bok ”Bruna pennor: nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur” (2012). Om Berg (och några andra omnämnda trettiotalsdebutanter) säger Jonsson dock följande: ”De författare som anförts i detta senare resonemang ingick inte heller i den nazistiska rörelsen.” (s 247).
Låt mig snabbskissa ett porträtt av Eva Berg. Född 1904 på Söder i Stockholm, föräldrarna folkskollärare av det bildningstörstande och vidsynta slaget. Eva utbildade sig också till lärare, men tog även en fil kand i religionshistoria, geografi och pedagogik. Gifte sig med Curt Berg, musikkritiker, förläggare på Bonniers och översättare av bl a Brecht, Remarque och Conan Doyle. I DN gjorde Curt sig känd som en skarp kritiker av medlöperiet i det tyska musiklivet under nazismen. Politiskt var Curt och Eva liberaler och den livaktiga vänkretsen inkluderade Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Harry Martinson m fl. Från välunderrättat håll fick Curt en varning att han stod på arresteringslistan vid en eventuell tysk ockupation av Sverige. (forts.)
Nu känner jag mormor Evas ande knacka mig uppfordrande på axeln: "Säg till den där Westerberg att han är ute och cyklar. I samma ögonblick som jag fick klart för mig att min tyska översättare var nazist, avbröt jag samarbetet. Absolut otänkbart för min del. Familjen Berg genomlevde kriget med ryggsäckarna packade på vinden i Nockeby. Om tyskarna kom hade vi en hemlig stuga i Dalarna att fly till. Min make var uttalad antinazist och i det var vi eniga. En visselblåsare på tyska legationen hade varnat oss..."
Här bröts förbindelsen men jag återkommer i ärendet, hälsar dottersonen
Niklas Törnlund
Broder!
Jaha. Jag förmodar att det gäller debutboken "Ungt äktenskap" från 1932? Översättaren var alltså nazist, men förlaget var kanske anständigt?
Det var måhända Bonniers som förmedlade kontakten.
Tuus Lars Westerberg