När Lena Andersson skriver förvandlas Dagens Nyheters ledarsida till ett smärre filosofiskt seminarium. Jag förmodar att hon har samma problem som en behjärtad populärvetenskapare. Hur enkelt kan jag förklara detta komplicerade och hur komplicerad måste jag bli?
Eftersom hennes resonemang i lördags har relevans för vår syn på islam och muslimer så är det sannerligen frågor som är viktiga. Och där kravet på tydlighet och konsekvens kan göra att man tvingas till djupdykningar. Tankeförvirringen hos andra kan ligga djupt och kräva rätt mycket av teoretiska resonemang.
Lena Anderssons tes är att människor inte har essens men att ideologier har det. Det finns ingen oföränderlig kärna hos människor, de är föränderliga och kan inte sättas på formel. Muslimer kan byta ideologi eller förhålla sig föga renlärigt till Islam. Men en ideologi har ett fast innehåll och det kan utläggas objektivt. Så långt har hon rätt. Med den reservationen att människor också är sina idéer genom att vara sina idéers bärare.
Men jag skall inte här gå in på förhållandet mellan nazismen och nazisten. Jag har två andra invändningar. Dels kan man inte diskutera frågan utan att beakta språkets mångtydighet. Dels är inte alla texter ideologiska texter. Religion är något annat än politisk ideologi och skönlitteratur är något tredje.
Jag vill hävda att det inte finns något entydigt språk. Undantag är förmodligen det formallogiska språket som är skapat för att vara entydigt. Allt vetenskapligt språk strävar dock efter största möjliga entydighet. Och en grundläggande ambition till entydighet finns nog hos det flesta språk med intellektuellt kommunikativa ambitioner. Det konstnärliga verket strävar dock efter mångtydighet. Det blir bättre konst ju fler tolkningar man kan tänka sig.
De politiska ideologierna är inte vetenskap men strävar rimligen efter entydighet. Ehuru kanske inte fullt lika strikt som en utläggning med enbart vetenskapliga ambitioner. Men den eftersträvade entydigheten uppnås alltså inte fullständigt. Det betyder att politiska ideologier måste tolkas. Man får alltså börja med att diskutera vad som är den rimliga tolkningen av en ideologi. Sedan kan man diskutera innehållet. Det betyder inte att det blir omöjligt att diskutera t.ex. marxismen. Bara att man måste försvara såväl sin tolkning av som sin åsikt om marxismen. Man får också ha klart för sig att en del av dem som omfattar ideologin är icke renläriga. Kritiserar man ideologin drabbar det bara de renläriga och de icke-renläriga endast på de punkter där de är renläriga. Detta har relevans för religionskritiken eftersom religionens fundamentalister inte nödvändigtvis är flest och statistiskt mest representativa.
Men framför allt är religion alltså något annat än en politisk ideologi. I sin acceptans för mångtydighet liknar det mera dikten än den politiska ideologin. Så måste det vara om man inte skall förvandla kravet på att ha evig giltighet till en löjlighet och en orimlighet. Denna fordran på evig giltighet måste innebära att vara rimlig och relevant i envar tid. Det bör inte innebära att genom ett auktoritetsdekret kunna sätta sig över tidens förändringar. Passar inte religionen i en ny och mer upplyst tid, är det tiden som har fel och religionen rätt. Så resonerar, efter vanligheten, fundamentalister och representerar den förmätna varianten av kravet på religionens giltighet för envar tid. Det icke-förmätna kravet är att man trots tidens förändringar skall kunna hitta en relevant kärna. Som alltså inte påverkas av tidens förändringar.
En lärobok för grundskolan i svenska jämförde en gång dikttolkning med att tolka en bläckplump. Men en dikt är något mycket mer bestämt än en bläckplump. Prosa har en större strävan efter entydighet än poesi. Religion ligger ytterligare ett stycke på den skalan och samhällsideologier åter ytterligare ett stycke. Den vetenskapliga texten sedan. Och så den rena formallogiken som entydighetens höjdkrön.
En annan svårighet gäller mening och intention. När upphovsmannen till en text är död kan ingen intention säkerställas. Man får pröva möjliga tolkningar och välvilligt välja den intelligentaste. Man behöver alltså inte ägna sig åt att gissa vad religionsstiftaren kan tänkas ha menat. Man kan nöja sig med den intelligentaste tolkningen. Vilket blir desto rimligare som det var den allvise Allah som dikterade för profeten.
25 feb.13