Jag blir ganska beklämd av att läsa Elisabeth Åsbrinks artikel om hennes relation till Lars Norén (24 okt.) i Dagens Nyheter. Det tycks mig vara två svajiga kumpaner. Norén har brutit med Åsbrink därför att hon skriver i en tidning som på ledarplats är anhängare av Nato. Det ter sig helt osannolikt men kan naturligtvis vara hans egentliga skäl. Men är i så fall bara en bekräftelse på att Lars Norén är knäpp. Fanatiker bryter med sina vänner om dessa har fel åsikt. Men att bryta med någon för att hen skriver i en tidning som har fel åsikt? Det kan bara vara rimligt om tidningen solidariserat sig med verkligt grova brott, jublat över förintelsen, eller något liknande.
Jag minns ännu med en rysning en TV-intervju som Elisabeth Åsbrink gjorde med Lars Norén efter 7:3. Då Lars Norén ställt nazister på scenen. Jag minns hur Elisabeth Åsbrink utstrålade den mest ömsinta förståelse för det plågade geniet. Det var en medkännande inställsamhet som blev äcklig. Tydligen hade hon ändå inte varit nog kvinnligt ömsint. Även nu, efter brytningen, betonar Elisabeth Åsbrink gång på gång att Lars Norén är ett geni. Jo, man säger ju så.
Men vad är ett geni? Ligger inte det geniala i verken som vissa människor skapar. Medan skaparna av dessa geniala verk är lika sammansatta människor som alla andra. De kan till och med vara små och tarvliga, prestigebundna och maktfullkomliga. Det som skiljer geniala människor från oss andra skulle alltså vara att de i sina bästa stunder kan skapa geniala verk, vilket vi inte kan göra ens i våra bästa stunder. Så det är rimligare att beundra geniala verk än geniala människor. Jag tror Elisabeth Åsbrink hela tiden varit offer för en viss romantik.
Lars Norén intervjuar en förintelseöverlevare och säger att han känt stor sorg över att inte vara jude. Tydligen önskade han vara delaktig i det judiska lidandet. Då hade han inte varit så utestängd. Det är en bisarr lidandesromantik och ett hån mot människor som upplevt förskräckande händelser.
Nå, han har också i sin dagbok utlämnat förtroenden som Elisabeth Åsbrink delgett honom. Och varit mycket missnöjd när hon försök få honom att ändra på det. Om jag förstår texten rätt lyckades hon till slut med det. Det är naturligtvis ett svek, från Noréns sida, att han var beredd att publicera förtroenden. Men ett svek också från Elisabeth Åsbrinks sida. Författare som ger ut hänsynslöst uppriktiga dagböcker bör man nog inte vända sig till med förtroenden. Man bör tvärtom varna generellt för den i massmedia ofta beskrivna vanliga trenden att sladdra med sina vänner. Man kan ha behov av att tala om ett mycket knepigt och låst förhållande med någon utomstående. Men man bör alltid betänka att man utlämnar människor genom sina förtroenden och man bör välja sina konfidenter med omsorg. Att lita på Lars Noréns goda omdöme och lojala tystnad tycks mig skrattretande. Men det är naturligtvis inte roligt att se sitt svek i tryck.
Nå, varav kommer sig min beklämning? Att jag tycker mig se två parasitära människor som försöker parasitera på varandra och andra och som slutligen lämnar varandra med ett Tack och hej, leverpastej. Det är väl det bästa som har sagts i den ”vänskapen”.
28 okt. 20