Är Elin Wägner en stor författare? Ja. Är Elin Wägners idéer intressanta? Ja, de tål att brottas med. Ulrika Knutson och Per Wirtén har nyligen gjort det i två nyutkomna böcker. Den kloka Ulrika Knutson var naturligtvis från början skeptisk till Elin Wägner. Och det är en skepsis som hon tydligen inte helt har släppt, men en närmare bekantskap har ändå uppenbarligen visat henne på en beundransvärd personlighet och en intressant idégivare.
Själv har jag inte läst dessa nya böcker. Men jag har reagerat surt på nedvärderingen av Elin Wägners stora romaner. Man har lyft fram lättviktiga samtidsböcker som Pennskaftet och Norrtullsligan på bekostnad av Wägners stora böcker, Åsa-Hanna, Den namnlösa, Silverforsen.
Speciellt Åsa-Hanna har jag alltid betraktat som ett stort mästerverk. Det har naturligtvis med min litteratursyn att göra. I min ungdom på 1960-talet nedvärderade man den stora litteraturen på bekostnad av den politiskt nyttiga. Den klassiska litteraturen var borgerligt själsliv. Författarens uppgift i vår tid var att tjäna framtidens idéer, inte att försöka skriva stor litteratur. Den konflikten kunde man leva med, mina egna värderingar stod mot tidens. Det är värre nu i en tid när litteratursynen har normaliserats, med exempelvis Johan Svedjedal som försöker hävda att den tidens tunna rapportböcker, egentligen och på sitt sätt är stor litteratur. Så jag ser upphöjandet av Wägners mer journalistiska romaner på bekostnad av hennes litterära, som så vitt jag förstår delas av Knutson och hennes recensenter, som en tendens i samma riktning.
Till den ändan har jag läst om Åsa-Hanna. I någon mån kanske jag har överskattat den. Riktigt Dostojevskij är det inte. I början tänker man att den är lite Selma Lagerlöf - inspirerad. Men riktigt Selma är det ändå inte. Elin Wägner är för nykter, för realistisk, hon förför inte genom sin stil och sitt sätt att berätta. Och romanen är starkt förankrad i småländsk bondemiljö.
Men vilken bok det är! En bok om religion och moral, om människan under omständigheterna. Jag undrar om det är religionens självklara betydelse, att den för en sekulariserad människa kräver en historisk inlevelse, som gjort boken svår för moderna människor. Det känns fel att gå till nattvarden när man är oförsonad och full av hat. Den moraliska processen, vägen mot försoning, måste vara fullbordad innan denna symbolhandling kan äga rum. Det är alltså ett samhälle där människor är mycket beroende av varandra och där ideologin, d.v.s. religionen, är allomfattad och inte låter sig ifrågasättas. Och är starkt kopplad till moralen. Endast de moraliskt förfallna förnekar Gud.
Och Åsa-Hanna är en roman om en som hamnar snett. Det är viktigt för en kvinna både statusmässigt och praktiskt att bli gift. Hennes ungdomskärlek tycks inte vilja ha henne, han tycks mera intresserad av att bryta sig ut. Så hon tar i stället en rik handelsman, som kanske inte tillhör de moraliskt oförvitliga och ordentliga. Hennes tanke är att hon skall förändra honom och hans familj till det bättre. I stället leder det till att hon korrumperas. Det är en roman med en spännande handling, där trovärdiga och sammansatta människor kämpar sin kamp. Hur håller man lågan levande när också lagens väktare helst vill sopa gamla brott under mattan. Är inte den som vill sanningen alltid ensam i förljugenhetens värld?
19 juni 20