Nu har också Ivar Arpi i Svenska Dagbladet gjort en upptäckt (22 maj). Det är bra at denna insikt kommit till honom. Även om samma sak stod att läsa hos Johan Hakelius i Expressen för två månader sedan (28 mars). Då var upptäckten ny och jag fann det vara en bra iakttagelse och instämde genast (blogg 31 mars). Det handlar om att skiljelinjerna i coronadebatten går på tvärs mot traditionella skiljelinjer efter vänster-höger-skalan.
Men sedan har Ivar Arpi ännu ett klokt konstaterande som han emellertid drar en massa felaktiga slutsatser av. Han förvånar sig nämligen över hur svårt en offentligt debattör alltid tycks ha att erkänna att hen tänkt fel och misstagit sig. Mig har det också förvånat i många år, eftersom jag hållit på länge kan det väl vara ett par, tre decennier jag förundrat mig. Det beror naturligtvis på prestige, det är inte så att en svensk debattör inte kan ändra sig. Hen kan bara inte erkänna att hen haft fel utan försvarar med kraft sin felaktiga åsikt. Sedan låter hen det gå ett halvår så att debatten har fallit i glömska innan hen ändrar sig. Att det måste vara på det sättet är förstås både komiskt och bedrövligt. De enstaka undantagen från denna regel väcker uppseende genom sin hederlighet.
Men sedan drar Ivar Arpi sina felaktiga slutsatser av detta. Coronasaken med sina amatörepidemologer och sin svårförutsägbarhet kommer att ändra på detta. Ty det är en debatt där offentliga debattörer ofta tvingas erkänna att de har haft fel. De har yttrat sig trots att de inte kunnat begripa frågan och har av naturliga skäl lätt missat väsentliga faktorer. Men det är inte bra att vara ute i ogjort väder och yttra sig med tämligen stor säkerhet om saker man inte begriper.
Ty givetvis bör en offentlig debattör vara kunnig på den hen yttrar sig om och synnerligen genomtänkt. Hen bör ha noggrant vägt alla argument för och emot innan hen yttrar sig. Då kommer inga motargument att vara förbisedda och behovet att ändra åsikt blir ringa. Att man trots detta ändå kan ha fel och i förekommande fall bör erkänna det är en annan sak.
Vad det handlar om är ju att erkänna när man inser att man har tänkt fel eller förbisett väsentliga faktorer. Inser man det däremot inte får man ju fortsätta att hävda sin åsikt och då kan endast utomstående genomskåda bristerna. Hur sann en åsikt än ter sig för debattören A kan den bedömas annorlunda av andra. Att objektivt fastställa sanningen är inte så lätt. Det gäller för var och en av oss att vi bara kan ge de argument vi tycker väger tyngst och redovisa de slutsatser vi gör.
25 maj 20