Ivar Arpi i Svenska Dagbladet verkar inte i balans (8 feb.). Man kan förstå det. Den som sår vind får skörda storm. Debatterar man i ett högt röstläge kommer alltid en rekyl.
Tidigare var det en stående fras hos högern: ”Men det får man väl inte säga här i landet”. Och man hånade alla lättkränkta. Nu är det dags att delta i tävlingen: Mest kränkt vinner. Och tycka att det är mycket som inte borde få sägas här i landet.
Och Arpis klagomål saknar precision. Det börjar med det hot och våld har är utsatt för av antifascistisk front. Ingen verkar bry sig om människor på högerkanten mordhotas. De är inte rätt personer. Klagar Arpi.
Men det är ju väl känt att AFA är en samling våldsverkare som inte är ett dugg bättre än sina råaste motståndare. Det finns inget försvar för hur denna drägg håller på. Våld och hot är lika illa vem som än drabbas. Det är viktigt att alla människor oavsett åsikter förenas mot ytterkanternas antidemokratiska terror. Det som drabbat Arpi är förfärligt.
Men så klagar han inte bara på dessa våldsverkare i samhällets ytterkant utan mer generellt på sina meningsmotståndare. Och han gör det i samma andetag. Det där är inte riktigt hederligt. Det ser ut som om liberala ledarskribenter och AFA vore samma sak.
En ledarskribent tar chansen att påstå att jag inte ser den drunknande pojken Alan Kurdi som människa, säger Arpi. Det verkar vara en grav beskyllning. Men går ju inte att bedöma om man inte vet vad beskyllningen grundar sig på. Vad hade Arpi skrivit den gången? Endast genom utförliga citat av det han själv har skrivit kan han göra troligt att beskyllningen är gravt orättvis.
”Debattörer till höger som säger sig vilja se lite mer god ton blir hånade”. Håller högern idag en bättre ton än vänstern? Förr gjorde de det alltid. ”Den goda tonens pingviner”, kallades de av Per Meurling. Men det var när högern ännu fanns i salongerna. Det finns åtminstone en avgrundshöger på nätet som tycks hålla till på gatan i stället. Frågan är var tonen borde förbättras och hur mycket. För den överkänslige kan debatten aldrig bli nog tandlös.
Jag citerar Arpi. ”Den demografiska förändringen av Sverige påverkar människors oro för ytterligare invandring, skriver jag. Journalistkollegor anklagar mig för att förespråka folkmord”. Det verkar vara att ta till. Men nog är det att bejaka och ge ett handtag till människors intolerans. Och kan man oroas av andra människors etnicitet utan att vara rasist?
Så det är en stor skillnad mellan mord och våld och invektiv. Och mellan invektiv som är gripa ur luften och sådana som är följden av ett resonemang. Där någon inte bara kallar en dum utan motiverar varför hen kallar en dum. Och så är det en stor skillnad mellan invektiv och överdrifter. Och mellan överdrifter och hårt formulerade omdömen.
Så jag ger gärna mitt stöd åt Ivar Arpi när han utsätts för hot och våld. Man kan tycka olika om Arpi men han bör inte betraktas som rättslös. Hot och våld är ett svineri vem det än drabbar.
Men jag tänker på Per Gudmundsson en tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet. Efter Anders Behring Breivik rannsakade han sig själv. Hade han utan att avse det bidragit till hatet mot muslimer? Det kallar jag ett mänskligt sätt att förhålla sig. I stället hade han kunnat skrika: ”Jag har ingen skuld, kom inte med några orimliga anklagelser. Jag har inte gjort något värre än pratat. Och det jag sagt har dessutom blivit övertolkat.”
10 feb. 20