Arpi försvaras
Kan man försvara Ivar Arpi? Ja, i söndags (23 juli) gjorde Svenska Dagbladets ledarsida ett ambitiöst försök. Både Tove Lifvendahl och Tomas Gür var inne på saken. Hur gör man?
Gür menar att Arpi har pekat på ett reellt problem. Att peka på detta problem är inte rasism, att förneka det är farlig verklighetsförnekelse som göder rasism. Han klumpar samman Arpi med Jens Liljestrand i Expressen som menar något annat. Liksom Lifvendahl i samband med Arpi, behandlar den artikel av Kaja Dovstad som jag behandlade igår, liksom en artikel av Margit Richert från 2015, som inte kan analyseras på samma sätt. Vilket gör det hela till mer mörkläggning än belysning.
Vad är det Arpi har gjort? Det är riktigt att han beskyllts för rasism av Erik Helmerson och Per Svensson i Dagens Nyheter. Men är denna beskyllning befogad eller inte?
Det problem Arpi ser är den svenska rasismen. Kan man tolka hans beskrivning som rent neutral. I så fall klarar han sig. Vi är många liberaler som hela tiden har hävdat detsamma. Men är det inte rimligt att tolka Arpi så att han finner den svenska rasismen förståelig, ja, rent av befogad? Att han menar att problemet är det som väcker intoleransen, inte själva intoleransen.
Nu finns det en annan möjlighet att försvara Arpi. Det är att mena att det han ser inte alls är rasism. Då gäller det att visa att irritationen inför främmande kulturer, inte alls är kulturell rasism. Detta är sakfrågan, diskutera den. Och håll inte på och hymla! Säg inte bara: Den här stackars mannen har beskyllts för förfärliga saker. Utan försök visa att han med orätt har beskyllts för förfärliga saker.
Tomas Gür säger att våld och organiserad brottslighet följer i invandringens spår. Det är en annan fråga och den kan man diskutera i annat sammanhang. Vad Arpi påstår är att anblicken av främmande kulturer är ett problem.
På samma sätt kan man diskutera Jens Liljestrand, Kaja Dovstad och Malin Richert i andra sammanhang. Liljestrands tendens är, så vitt jag förstår, en helt annan. Han säger att landsbygden avfolkas och marginaliseras. Det finns en flykt från landsbygden. Det är, som bekant, en gammal företeelse som inte beror på invandringen. Och då är invandrarna landsbygdens räddning. Det är deras förtjänst att landsbygden kan bevaras levande.
Vad Margit Richert berättar är han hon blev trakasserad när hon var lättklädd och bespottad när hon köpte vin. I Lessebo av invandrare. Detta beteende är lika oacceptabelt som rasism. Även här gäller det att vara intolerant mot intoleransen. Det enda man kan fråga sig är hur representativt det är. Allting händer ju. Men själva beteendet kan aldrig försvaras.
25 juni 19
11 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Utskälld Dovstad
Nästa inlägg: Joseph Conrads första verk
I. Det är svårt att beskylla Ivar Arpi för rasism i hans ledare från 11 juni. I så fall måste man omedelbart fråga: Vilken rasism? För det finns ju flera. Vad en del ledar- och kulturskribenter inte inser är för det första att begreppet rasism är systematiskt mångtydigt och för det andra att terminologiska frågor är betydelsefulla, eftersom definitioner ofta är semantiska avgränsningar inom ett vidare semantiskt fält: de markerar gränser som skiljer substantiella frågor inbördes. Så finns det exempelvis biologisk rasism, kulturell rasism, ekonomisk rasism och kanske ytterligare någon form av rasism. Av Arpis artikel kan man inte dra någon slutsats som pekar i riktning mot ett förordande av någon av dessa rasismer, som både är sociologiska och också potentiella samhälleliga fenomen och sociala attityder, som enskilda individer (medborgare) kan omfatta. Däremot drar Arpi en slutsats som pekar i riktning mot xenofobi — jag använder detta ord i stället för det slitna och ibland missbrukade ordet främlingsfientlighet — som ska definieras som en psykologisk attityd som orsak till den kantring som SD-propagandan åstadkommit i svensk politik (migrations- och integrationspolitik). Nej, Arpi är smart nog att inte dra någon ideologisk slutsats av tesen (eller hypotesen) att “[d]emografin, inte ekonomin, är huvudförklaringen till att allt fler väljare i Sverige, och i västvärlden, väljer att rösta på partier som vill minska invandringen radikalt”. Slutsatsen får alltså läsarna dra själva. Jag måste här inskjuta att xenofobi inte är detsamma som någon av de ovan uppräknade formerna av rasism (som ju i första hand är sociologiska fenomen); xenofobi är en dispositionell egenskap någon kan ha; kulturell rasism är inte en egenskap överhuvudtaget — det är ett sociologiskt eller socialpsykologiskt fenomen. Motsvarande psykologisk egenskap eller tendens kan kallas etnofobi (som naturligt leder till diskriminering på etniska grunder). Utgångspunkten för Ivar Arpis artikel är Joakim Ruists forskningsrapport ”Global migration – orsaker och konsekvenser”, vilken han kritiserar, för att Ruist inte tar hänsyn till en “graverande” missuppfattning om konsekvenserna av invandringen. Enligt Ruist är det en missuppfattning att “man tror att en stor migration har stor påverkan på samhället. […] den skapar inga stora omvälvningar” enligt Ruist. Arpi har motsatt uppfattning; migrationen omvandlar samhället radikalt: han menar att “många [forskare] menar att invandringsmotstånd snarare handlar om demografi och identitet, än ekonomi.” Det finns med andra ord en implicit ideologisk slutsats som kan dras av Arpis text: om vi inte vill ha ett ur ett demografiskt perspektiv radikalt omvandlat samhälle, måste invandringen begränsas. Det kan ju tolkas som att han menar att de xenofobiska tendenserna — etnofobi kan räknas in här — bör fälla avgörandet beträffande vilken väg vi ska gå. (Populärt uttryckt innebär det att folk i gemen — “gemene svensk, som alltid har velat ha en striktare migrationspolitik”, som Arpi uttrycker det — är rädda för att t.ex. muslimerna ska ta över, med sharialagar som följd osv., något många ser som en reell risk. Tror ni att jag skojar nu? Det gör jag inte. Fler och fler etniska svenskar tänker längs dessa linjer.)
II. Nu är det ju helt uppenbart att det politiska landskapet har förändrats radikalt de senaste decennierna av xenofoberna. SD:s framgångar beror inte på att någon av de ovan nämnda rasismerna ökat eller underblåsts (i den mån de finns kommer de att finnas ändå), utan på xenofobisk propaganda — allt utländskt är farligt, verkligen farligt, det är inget skämt; vi befinner oss i en existentiell kamp mot förgörande krafter etc. SD-propagandan är en följd av dess ursprung i rörelser som BSS (och nazism) etc. Frågan är nu om vi föredrar att “nationaliseras till döds” i ett samhälle som domineras av SD (eller värre) — i koalition med högerpartier, konservativa partier (M? KD?) — med många obehagliga konsekvenser, som inte tycks uppenbara för dem som hyllar detta parti, som följd eller om vi föredrar en omvandling av det svenska samhället, som oundvikligen på längre sikt kommer att innebära att etniska svenskar och svensk kultur (vad detta nu är — klassikerna kommer dock alltid att vara riktmärken för kulturen) inte dominerar samhället. Föredrar vi ett isolerat samhälle och ett isolerat Europa eller ett öppet samhälle (t.ex. det öppna samhälle som Karl Popper talar om och George Soros, delvis realiserat genom “the Open Society Institute”)? Om de moraliska frågorna har det inte alls varit tal i den här debatten — som om de inte hade någon relevans överhuvudtaget. (Jag har läst Tove Lifvendahls och Tomas Gürs ledare, men jag tar inte upp dem här.)
Det måste rensas upp i det terminologiska träsk, som debatten om migration och integration skapat, så att man drar någorlunda korrekta slutsatser. Den kulturella och ekonomiska rasismen kommer att finnas, helt oberoende av om xenofobin effektivt kan bekämpas och utrotas. Det mångkulturella samhället finns egentligen bara som ett ideal. Men det mångkulturella samhället ska ses som en övergång till ett ur ett humanistiskt perspektiv moraliskt fullkomnat samhälle.
Tuus Dag Wiberg
Strukturell rasism är ytterligare en begreppsbildning som förekommer i debatten. Jag bara nämner det här, utan att gå in på det.
Tuus Dag Wiberg
Broder!
Nej, nej och åter nej! Jag frikänner inte Arpi. Tvärtom. Om jag har formulerat mig så valhänt — vilket är möjligt — att texten måste tolkas som ett frikännande av Arpi, så skulle jag behöva skriva om hela inlägget. Det kommer jag nu inte att göra. Jag står helt och hållet bakom din slutsats. Ibland misslyckas jag också med att göra klart vad jag menar. Eller är det ofta? För att citera mig själv: »Nej, Arpi är smart nog att inte dra någon ideologisk slutsats av tesen (eller hypotesen) att “[d]emografin, inte ekonomin, är huvudförklaringen till att allt fler väljare i Sverige, och i västvärlden, väljer att rösta på partier som vill minska invandringen radikalt”. Slutsatsen får alltså läsarna dra själva. […] Det finns med andra ord en implicit ideologisk slutsats som kan dras av Arpis text: om vi inte vill ha ett ur ett demografiskt perspektiv radikalt omvandlat samhälle, måste invandringen begränsas.« Arpis text är inte alls neutral, det menar jag överhuvudtaget inte. Det tankelinje som löper genom hela hans text har en klar tendens som måste tolkas som uttryck för etnofobi eller kulturell rasism. Och han skriver under på (det dåliga i) att migrationen har omvandlat samhället på ett negativt sätt. Arpi i artikeln: »Missuppfattningen tycks vara, enligt Ruist, att man tror att en stor migration har stor påverkan på samhället. Men den skapar inga stora omvälvningar, menar han. Hur långt upp i sitt elfenbenstorn sitter man om man påstår något sådant? Den som reser runt i Sverige ser något helt annat. Och är det verkligen så att gemene svensk, som alltid har velat ha en striktare migrationspolitik, inte vet vad de talar om? Är det ett informationsunderskott det handlar om?« Men smart som Arpi är låter han läsaren dra den underförstådda slutsatsen.
Tuus Dag Wiberg
Broder!
Återigen är du lång och snårig. Jag får alltså ta tid på mig för att besvara ditt inlägg. Jag kommer att besvara det, trots att jag avskyr att diskutera med dig och trots att jag finner det helt improduktivt att ägna mig åt det som för mig framstår som en enskild människas tankeförvirring.
tuus Lars Westerberg
Måste man ägna sådan uppmärksamhet åt halvfigurer och vad de skriver i landsortsblaskor? Margit Richert t.ex. hade jag aldrig hört talas om och måste "googla" (t.o.m. Per Wästberg googlar nuförtiden) för i Svensk Uppslagsbok står hon ju inte. Den aktuella händelsen skall ha inträffat år 2015 (det är fyra år sedan). Vad finns det för anledning att dra upp denna händelse nu?
Margit Richert är kulturskribent på Svenska Dagbladet. Det påstår Tove Lifvendahl och det har jag med egna ögon margfaldiga gånger kunnat konstatera. Jag kommer inte alls ihåg texten från 2015. Om den publicerades i en landsortstidning borde Lifvendahl ha angivit det.
tuus Lars Westerberg